Hade tänkt att gå och träna ikväll, men något annat tog min tid. Det tog andan ur mig och jag är mållös. Nostalgikänslor kommer tillbaka, riktigt jobbiga sådana också. Gamla känslor väcks till liv. Vad fan, trodde jag hade mer kontroll än så, uppenbarligen inte. Tankarna vandrar tillbaka till hur underbart det kändes då, hur lätt allting kändes då. Hur enkelt och oproblematiskt du kunde få allting och kännas, bara genom att finnas i mitt liv, på ett sätt jag verkligen uppskattade. Jag är rädd för att det också var jag som lät allting rinna ur sanden, och arg på mig själv för att jag aldrig lär mig att inte låta saker göra det. Men jag vågar inte ge för mycket av mig själv innan jag vet vart jag har andra. Vågar inte släppa inpå. Friskt vågat, hälften vunnet, men jag orkar inte utstå smärtan det kan medföra. Så förmodligen framstod jag istället som iskall och totalt ointresserad, vilket var det sista jag var.

Blir så frustrerad varje gång jag får höra "Fattar du hur kär jag var i dig?"

Jag skulle vilja skrika och kunna dra mig ur mitt eget skinn just nu. Vill lämna kroppen, tankarna och känslorna bara för en liten stund. Jag vill ha mina tårar tillbaka och kunna lätta på trycket, men kanske har det läkt för mycket för att kunna gråtas över? Och bra är väl det i sådant fall. Men just nu, känns det inte ett dugg bra. Varför skulle jag låta det här ta min kväll?!

Electronican är iaf ren förståelse just nu! Är superglad över att den har introducerats i mitt liv, tack vare en pärla!

"I got little games I play when it goes really hard. I just start dreaming and all becomes music.”

Jag tror jag börjar förstå varför jag är så kräsen.