Varför kan en människa aldrig vara nöjd? Tänk efter, vi är fan aldrig nöjda! Är mest förbannad på mig själv. Har gått och suktat efter ett jobb i över en månad och bara hoppats på att de skulle ringa, när jag tappat hoppet om jobbet som mest så ringer de och erbjuder mig en tjänst som var bättre än den jag trodde jag skulle få. Jag gjorde uppenbarligen ett bra intryck på min praktik. I varje fall, på den här arbetsmarknaden måste man egentligen vara 25 för det första, det är inte jag. De vill gärna att man har erfarenhet inom yrket, det har jag inte heller, däremot har jag jävligt mycket liverfarenhet trots min ringa ålder. Jag känner att jag lätt blir dömd för min ålder redan i arbetsansökan för institutionsjobb. Detta jobb jag fått erbjudande om nu är alltså världens jävla chans för mig. Jag måste slå mig in på den här arbetsmarknaden.

Egentligen skulle jag inte kunna vara mer glad över att ha fått erbjudande om mitt drömjobb, eller hur? Men jag är inte glad! Jobbet ligger i fel stad. Jag vill inte spendera min sommar i Skåne/Blekinge. Jag hade kunnat tänka mig det om jag haft ett place och bo i och sådär, men att bo hemma igen?! No fucking way!!!
Stället jag brukar bo på, kvinnan i det huset ringde mig idag och sa att de har problem med att hålla ett rum till mig så länge. För de har folk som ska hälsa på i sommar. Men vafan, de har fler rum än så!! Det får mig och fundera på om mannen i det huset vet om detta samtal. Han är inget annat än glad när jag kommer... Han är min guldklimp!!!
Samtidigt är detta världens chans för mig och riktigt snyggt och ha i mitt CV! Egentligen borde jag tänka mer på det, men hur bra går det att sköta ett jobb i en stad som man inget annat än längtar ifrån?!
Samtidigt har jag gått och hoppats som fan!!

Varför är jakten så jävla rolig för oss människor egentligen? Vi verkar gilla när vi får sukta. En polare gav mig ett exempel en gång, dock i ett annat sammanhang, han sa "det är jävligt kul och jaga en tjej och inte få henne, det är så jävla nice att få tänka sig hur det är..." aaa, sen finns det de som är mer normala... haha, nä skämt och sido.
Men det är ju för fasiken såhär det är. Sen när vi fått det vi vill ha och därmed också bekräftelsen så är det inte alls lika kul längre.

Oh käre värld..
Jag är helt lost och jag vet inte vad jag ska göra...

Jag vill ha ett likadant jobb i sthlm.
Jag vill ha någon annanstans att bo i Sthlm.
Kom som en skänk från ovan och ge mig en lgh eller ett rum att hyra.
Härifrån måste jag flytta och det är snart!
Jag går åt som fan i detta.
Sen! Vill jag leva!