Fick precis ett telefonsamtal. En person som ville träffas. Senare berättar personen att han är kär. I mig. Hjälp! Det är ju inte jag. Men många pusselbitar faller på plats. Varför han sagt saker han sagt och varför han varit så på. Jag är värdelös på att läsa av vad människor vill, och dessutom lägger jag inte energi på att gissa mig till och tolka andra människor. Talk to me, liksom, säg vad sjutton du vill! Man kan aldrig få värre än ett nej och om du får det så är det inte dig jag säger nej till, utan handlingen eller själva grejen! Men varför får jag så dåligt samvete för att jag inte känner som han? Jag har inget att ha dåligt samvete över. Jag har inte ingett falska förhoppningar över huvudtaget, jag har inte ens träffat personen sen i typ höstas! Jag ringer aldrig honom, osv osv... Men jag gillar inte att såra människor!

Men jag kan inte styra över vad jag känner och inte känner!