Ibland känns det bra och jag vet vad jag tänker. Jag vet vad jag vill och är så säker på min sak. Sen kommer det en stund då jag får tampas lite extra. Som om en blixt slagit ner i mig från klarblå himmel och klyft mig på mitten. Jag blir inte alls lika säker på min sak och jag vet knappt ut eller in. Dessa stunder vill jag bara slita ut mina tankar och lägga dom bredivd, snegla lite på dom och fundera över varför jag ens tampas med dem, vad orsakade dom? Jag vet, jag vet så väl, men jag vill inte erkänna det, inte för andra och inte för mig själv och där ligger det största problemet. Jag vill inget hellre än att bli kvitt dom nu.

Tror sommaren i Kristianstad kommer göra mig gott. Visst, jag kommer åka till sthlm en del, men de stunder jag är där nere, kommer jag ha tid för mig själv, bara vara med mig själv och ha lite kvalitetstid. Sist jag var nere, och gjorde min praktik så sa alla att jag kom upp till sthlm som en helt ny människa. Well, något skumt var det, för så många snubbar som flörtade och sökte kontakt då, var ett tag sen, haha, ett tag funderade jag på om det stod något skrivet i pannan. Men så sa en vän att jag utstrålade något alldeles speciellt när jag kom till Sthlm igen.

Jag ser fram emot det. Inte mot att bo där dock, men mot jobbet och att få vara ensam lite mer. Att få BO ensam. Oh herregud vad jag längtar efter det.

"I´m damned to feel the way I do" - As Anna Ternheim says!