Dagen började med att jag var en seg apa och fick Adde att tro att jag hade glömt honom. Men icke, 08.12 var jag och hämtade snygghuvudet! Bara två minuter sen, och han hann ju bara ringa efter mig en gång.

20 min senare på skolan så skulle jag ha musik med mina små favorit-knattar, mina gamlingar som jag jobbade med hela hösten. In kommer jag och en tjej brister ut; "ANKI!!! Min gos-gos!". Innan musiken började uttalar jag dock till Adde att; "Du passar så bra i vitt!". Adde får för sig att vara en tjej om saken och säger; "Vadå? Passar jag inte i allt?". Slutsats; Anki ska bara hålla käften.

En timme senare var det dags att gå till mina andra favoriter som jag jobbar med nu. En halvtimmes rast och så var det dags att påbörja resten av dagen med dessa favoriter och matte stod på schemat, för DEM, för Anki däremot stod det; VÄRK i magen. Jag börjar bli lite trött på denna oförklarliga värk. Nåja, det fanns inte mycket annat och göra än att luta sig tillbaka på soffan i klassrummet och där spenderade jag resten av lektionen. När jag låg där så började jag förställa mig och dagdrömma om saker. Jag vet inte vart ifrån just DE drömmarna kom, men när det var dags för lunch och jag öppnade ögonen så var jag så lycklig inombords. Det var som om allt hade varit verkligt. Nåja, jag bestämmer mig för att jag nog inte orkar vara kvar resten av dagen, värken var outhärdlig. Men innan dess bestämde jag mig för att följa me doch äta lunch, med den magvärken så hade det inte blivit någon mat lagad hemma. Så, efter att jag fått lunch i mig och var precis på väg att lämna jobbet så får jag ett sjukt sug i magen och tro mig, det gjorde fucked up jävla ONT! Några sekunder senare släpper alltihop. Det fucking märkligaste jag varit med om! Gick Anki hem? Nej! *Arbetsnarkoman*. Anki vs livet - 1-0.

Men jag hade det dock lugnt utan barn i en timme framöver. Under gympan och dagens sista lektion så fastnade jag i telefonen, i min sms-inkorg. Läste en massa gamla sms. Slutdrag; Anki raderade hela inkorgen.

Fritids. Jag och Rawa skulle ha våran ADL-träning, som gick mycket lugnt och bra till. Med inslag av att jag benämner ett barn med ett HELT annat namn, varpå jag ser Rawas uppspärrade ansikte. Om ni hade vetat vilket namn det var så hade ni förstått. Senare säger Rawa; "Anki, det sjukaste var ändå när du sa ****** till ***** =D". Anki; "Jaa... och jag vet fan inte vart det kom ifrån. Personen var inte ens i mina tankar". Det där är lustigt, hur kan man plötsligt säga ett helt annat namn? Och dessutom namnet på en person man inte tänkte på då? Under min uppväxt fick jag omtalat för mig att det är för att personen i fråga tänker på en. Om det är sant eller inte, ja det vet bara gudarna. Eller de gamla psykologerna, kanske.

Jag, då. Jag har en förmåga att skratta i de absolut olämpligaste situationerna. Då skrattar jag åt människors gester eller ansiktsuttryck. När en flicka rapar likt ett monster, Rawa rakt upp i ansiktet under mellanmålet idag så kunde jag fan inte hålla mig. Rawas ansiktuttryck var det bästa på länge. Haha, håhåjaja! Jag skrattar nu, bara jag tänker på det. Rawa försöker föregå med gott exempel, och Anki skrattar så det nästan blir kaffe-dusch.

Sen var det dags för Anki att gå hem. Jag mötte Adde på väg till bilen som frågade om jag ville med in till söder, han skulle fixa med något först och sen skulle vi gå och käka indiskt. Vad säger Anki? Jo; "Men jag ska ju träna!". Alltså skjut mig, snälla, någon, bara gör det! Ett pannskott rakt av! Adde säger; "Ring om du ska med!". Vad gör Anki? Ringer en kvart senare, vad säger Adde då? "Men nu ska en annan polare med...". Vad säger Anki; "Okej, mer träning till mig". Och går sen och avslutar dagen med att pumpa skiten ur axlar och mage. Slutsats; Anki handlar alldeles för fort ibland, och Anki ska bara hålla käften.


Men jag är så jävla lycklig! Och vilken lyckad dag jag haft sen då! =D