Jag satt precis online på facebook när en numera ex-vän till mig börjar skriva och frågar hur jag mår och sådär. Jag säger att det är himla bra, att det är sjukt MYCKET jobb och träning. Efter en kort stund skriver personen;

(Jag tar det i stora drag, minns inte exakt).

S - Om man ändå hade det så.
A - Hade vad?
S - Lycka?
A - Har du inte det?
S - Nopp. Jag ska inte störa.
A - Jag missade när jag skrev att du gjorde det.
S - Det gjorde du inte.
A - Nej?
S - Nopp.
A - Så varför säger du det då?
S - Det känns så.
A - Varför känns det så?
S - En känsla jag har.
A - Okej, då får den känslan stå för dig.
S - Jopp. Det är lika bra att vi kapar vår vänskap nu. Innan jag drar ner dig i min negativitet.
A - Du kan annars berätta den egentliga anledningen eftersom både du och jag vet att jag har en för positiv inställning för att bli neddragen i den.
S - Det är den egentliga anledningen. Jag skulle aldrig ljuga. Jag har redan förlorat två vänner pga det här. Jag är ett hopplöst fall.
A - Ja, du är ett hopplöst fall så länge du ser dig som det, då det sitter i ditt huvud. Men visst, jag ser vad du skriver och jag accepterar det. Det är bara att kapa den.
S - Bra, då gör vi det. Lycka till med allt.
A - Detsamma. (Du har inte behörighet att chatta med den här personen).

Hmm, ja. Vad ska jag säga? Det är andra gången den här sidan nyår en vän "gör slut" med mig. Jag är mållös och jag borde kanske inte skratta, men seriöst, det känns så jävla fånigt. Å andra sidan var det förmodligen bra att det hände, jag är väldigt noga med att välja mina relationer, och jag vill inte ha varken martyrer eller vänner med en negativ livsinställning i mitt liv.

Så... Auf wiedersehen!