Alla som läste min blogg igår vet att jag tappade balansen när jag skulle göra knäböj på gymet och fick 110 kg på nacken. Mitt naiva jag trodde dock inte att det var någon fara när jag fortfarande inte hade ont igår kväll.

Imorse gick jag lydigt upp när pliktklockan ringde och ja, jävlar! Dra mig långsamt bakåt, VILKEN SMÄRTA! Just då kände jag det mest i nacken, så jag drog mig lydigt mot jobbet. Mitt förstånd säger dock åt mig att ringa läkaren och få en tid för att utesluta att inget allvarligt hänt, och tur var väl det. Ju längre dagen gick desto mer ont fick jag och desto längre ner i ryggen vandrade smärtan. Kära vänner, att knyta skorna är ingen lek längre! Att böja sig ner innebär en känsla av en enorm tyng på nacken som medför smärta.

Sådär strax innan tre i eftermiddags begav jag mig mot läkaren. Jag fick en mycket trevlig och humoristisk japan och jag gillade henne mer än min husläkare. Jag kom in i hennes rum och hon sa;

- Jaha, du tappade tung vikt på nacken?
Jag - Ja, 110 kg!
Hon - Iiiihhh!!!

Jo minst sagt. Hon ber mig förklara hur det känns och jag talar om att jag inte kan böja mig ner utan ett tryck på nacken, och att det hugger längre ner när jag utför vissa rörelser. Hon ber mig dra upp tröjan, och det kan jag säga, det var inte heller någon lek. Hon säger;

- Jag vill mest se om du har något blåmärke eller liknande.

Så jag drar upp tröjan, och hon säger;

- Oj, du har visst en liten tatuering där. Det gör det ju lite svårare att se.

Liten? Nåja :-)

Hon konstaterade dock att hon inte kunde se något. Hon fortsatte känna, och det gjorde ju ont här och där. Det skummaste var när hon tryckte på vissa kotor, det resulterade i en reaktion att kroppen ville skjuta sig ifrån henne. Jag fick gå fram och tillbaka. Böja mig ner och vrida och vända på huvudet. Det var inte heller någon lek. Hon gav mig en remiss och imorgonbitti ska jag till röntgen, sen ska jag tillbaka till henne imorgon eftermiddag för att få den slutgiltiga domen. Jag sa;

- Hur är det med att jobba och sådär?
Hon - Nej, nej, nej! Det får du inte göra. Vad jobbar du med?
- Jag jobbar i särskola.
Hon - Ånej, med barn? Det går inte! Det räcker med att du böjer dig ner på fel sätt eller fångar upp någon, så får du börja om i läkningsprocessen.
- Okej, hur länge behöver jag vara hemma?
Hon - Vi börjar med tre dagar, men vi får se imorgon efter röntgen. Du ska bara ligga hemma och inte göra någonting.

Men tjoho, vad roligt! Och det är ju verkligen den här arbets -och träningsnarkomanens grej! Jag säger;

- Och hur är det med träning?
Hon - Nej, det får du inte!
- Hur länge måste jag vänta?
Hon - Det får vi nog avgöra imorgon.

Senare när jag berättar om träningen för Patrik så säger han;

- Trodde du på det själv eller?

Hmm.... :-(

Efter besöket ringde jag min chef som gick och hoppades på att jag inte skulle bli sjukskriven. Jag säger;

- Till en början är jag sjukskriven i tre dagar och satt på citodon.
G - Har du ätit så starka tabletter förut?
- Nej?
G - Det har jag! Jag kände mig väck och jag var så irriterad!
- Åh, vilken tur att jag bara ska ligga hemma och att jag bor ensam då.

En annan man berättade att; gå på citodon känns som att vara lika hög som när man föder barn. Vad nu HAN vet om det.

Jag tror ju dock att det finns en mening med allt som händer, och jag har blivit på det klara med varför detta hände. Men av respekt för andra skriver jag inte om det.

Chefen och arbetskamrater säger;

- Du måste sluta träna människa!

What? Att be mig sluta träna är som att be en heroinist sluta knarka idag! Dessutom, det är inte farligt för kroppen. Kroppen mår bra av muskler, men det är inte bra att tappa fokus. Där har vi skillnaden. Jag vet att det är av omtanke, så tack snälla ni ändå!

Jaha. Kul jul! Nu ska jag alltså ligga hemma och känna nerverna spritta i kroppen och bli hög på tabletter. Fram tills imorgon eftermiddag har jag ju och göra i alla fall - jag behöver BE för att jag inte har en fraktur i nacken eller ryggen!