Vilken kväll vi hade igår! Linda och Jörgen förtjänar ett nobelpris för arrangemanget. De hade verkligen tänkt på allt in i minsta detalj.

Både jag och Lia var pristagare vilket gjorde att vi fick komma upp i VIP-rummet på en gång där vi serverades vin och kunde mingla. Jag gick som Ann-Kristin von der Poesie, professor i poesi, men min utsyrsel fick alla att tro att jag var en trollkarl, jag blev något störd på det. Efter en stund skulle vi alla sätta oss till bords, då fick vi gå via en balkong och bli presenterade inför alla gäster som stod vid sina bordsplatser och väntade in oss. Maten var utsökt och ledningen servade oss under hela middagen med mat och vin. Efter förrätten var det dags för det jag farade över, nämligen att spela en egen låt. Jag spelade låten jag fortfarande inte döpt och höll på att dö där framme, vilket jag fick omtalat för mig flera gånger inte märktes av alla andra. Responsen på min musik var overklig och jag tänker citera några stycken, inte för att vara självgod (alla som känner mig vet att jag inte är självgod när det kommer till min musik) utan för att dela med mig:

"Gud vad bra du var!"

"Det var riktigt fint och stämningsfullt!"

"Det var enkla fraser och du gav varenda ord tid."

"Varenda ord tog tag i mig och fick mig att känna."

"Var det din egen sång? :o Det var så innerligt!"

"Vad bra du var! Du har fått så mycket beröm vid mitt bord. Alla talar om vilken fin röst du har!"

"Jag älskar singer/song-writers och din låt gillade jag verkligen. Jag gillar när en artist får till twisten i att spela i moll men sjunga en lycklig text och få det att låta bra. Du lyckades med det!"

"Jag tyckte om det jättmycket och du ska sluta tvivla på din röst nu, den är så fin!"

"Det är så vackert, Anki. Sluta tvivla och fortsätt. Sluta inte med musiken, du har så mycket att ge!"

Det finns fler men jag känner inte att jag behöver upprepa liknande ord flera gånger. Alla dessa ord värmde enormt och jag hade aldrig vågat föreställa mig det gensvar som jag fick. Något som värmde oerhört var att människor frågade mig flertalet gånger under kvällen ifall jag skulle spela mer. Hela framförandet är inspelat och bra, men det krävs ett enormt mod av mig för att lägga ut det på nätet. Ett mod jag verkligen behöver samla på mig först.

Efter middagen stängde de av ljushallen och ordnade för ett dansgolv istället, det började med en vals med sin bordsherre/dam. Jag stod och pratade med min huvudchef Patrik när Lena kom fram och bjöd upp mig till valsen:

Anki - Men käppen då?
Patrik - Den tar jag hand om!

Och innan jag visste ordet av det så hade han den i sin hand och det var bara för mig att dansa vals. När jag sen kom tillbaka till Patrik så sa han:

Patrik - Jag har riktigt svårt för att lämna ifrån mig den här nu.
Anki - Jaså?
Patrik - Ja, jag tycker om käppar. Under min gymnasietid gick jag ständigt med en käpp. Jag gillar den här, den är snygg!

Vem kunde ana det? Käppen blev mer och mer omtyckt av människor desto fullare de blev och jag blev desto argare hela tiden när folk skulle pilla på den och ha sig.

Senare när jag stod och pratade med Gabriella och Sylvia så passade jag på att mobba de två norrlänningarna lite för "Jag vät int´!" och berättade för Gabriella hur Sylvia hade bitit ihop under eftermiddagens samling när jag hade sagt samma sak för att peta till henne lite. Gabriella blängde först smått på mig och vände sig sedan mot Sylvia:

Gabriella - Ja, men hon kan ju för fan inte säga så!
Sylvia - Jag veeeet!

Jag passade då på att påpeka att det inte låter alltför vackert när de försöker ge sig på skånskan heller, vilket gjorde att Gabriella gjorde just det och det lät mer som en dialekt katten hade släpat in.

Ett tag senare så kände jag att det var dags för att kasta in handduken, jag var så trött och tog en alldeles för dyr taxi hem.

Ni ska få några bilder från igår...