När de vuxna blir lika små som barnen...
Dat: 2010-02-23 | Tid: 20:15:54 Kategori:På vår särskola har vi två hus där det pågår skol-och fritidsverksamhet. Förra veckan hade vi APT, men dessa möten börjar med ett husmöte innan vårt gemensamma APT, husmötena hålls i vardera hus och jag deltog i det huset där jag jobbar på skoltiden. När vi satt där började vi diskutera kring fritidsrummet i det här huset och att barnen nu påpekar att dom inte trivs med möblering och grejer, de saknar rum. Då bestämdes det att vi skulle tillsätta en grupp för att försöka lösa det här på bästa sätt, alla fick frågan att vara med men endast två ville, sedan sa vi också att alla fick komma med förslag och önskemål till den här gruppen. Idag kom dagen då dessa två personer tog tag i det där rummet och möblerade, och jag tycker personligen att de gjorde en riktigt bra lösning av det hela. Det var vår kära dramapedagog och en lärare som tog tag i det.
När skoldagen var slut och jag bytte hus och fritids så möts jag av något jag tycker är väldigt underligt när jag kommer in i vårt fritidsrum, bord står inte alls där de ska stå och stolar är staplade på varandra. Plötsigt kommer en lärare i det huset in och säger; "Ursäkta jag ska bara möblera om lite här", och så staplar han upp en stol till. Då vände jag mig mot vår fritidsansvarige och sa;
När skoldagen var slut och jag bytte hus och fritids så möts jag av något jag tycker är väldigt underligt när jag kommer in i vårt fritidsrum, bord står inte alls där de ska stå och stolar är staplade på varandra. Plötsigt kommer en lärare i det huset in och säger; "Ursäkta jag ska bara möblera om lite här", och så staplar han upp en stol till. Då vände jag mig mot vår fritidsansvarige och sa;
Jag - Vad är allt det här? Vad hålls det på med?
A - N möblerar om lite. Det var så att K tidigare kom in hit och var ganska ledsen efter att ha mötts av att fritidsrummet i andra huset är om-möblerat utan att ens ha frågat henne vad hon tycker.
Jag - VA? Det tog vi upp på husmötet i förra veckan, vi avsatte en grupp för att möblera om, alla fick erbjudandet om att vara med och alla fick tycka till, så detta var hon väl medveten om!
A - Jaha. Det sa hon inte till oss.
Vad i helvete? Så de hånar med andra ord det fina två personer har gjort i andra huset? Som barnen dessutom var delaktiga i och hjälpte till med.
Jag gick fram till läraren.
Jag - Vet du? Jag tycker du ska sluta med det du håller på med nu.
N - Va?
Jag - Det bestämdes förra veckan på husmötet att det skulle möbleras om där inne, och alla fick chansen att vara delaktiga.
N - Jaha. Ja, jag vet inget om det.
Jag - Nej, men jag säger det. Det här är inte schysst.
N - Nej, men jag ska sluta. No hard feelings.
Jag - Nej, inte från mig heller, jag ville bara tala om det.
Sen var det dags för mig att gå hem, men först var jag tvungen att gå in i andra huset för att hämta mina termobyxor. På vägen dit så river det riktigt i mig så arg jag är över att man håller på med sån här vuxenmobbing. Så jag gick in och fram till K;
Jag - K, har du tid ett par minuter?
K - Ja.
Och så gick vi ut i hallen...
Jag - Det blev lite fel där inne.
K - Jaså?
Jag - Ja, jag fick veta att du hade varit ledsen tidigare över möbleringen. Det blev lite fel för detta resulterade i att de håller på att larva sig och möblera om där inne.
K - Ja! Men förstå hur jag kände mig. Jag var ledsen.
Jag - Ja, jag förstår dina känslor. Men nu är det ju faktiskt så att vi beslutade på husmötet att det skulle tillsättas en grupp som skulle göra om och alla fick chansen att vara med.
K - Ja, men jag platsar inte i den gruppen för där är en människa med som jag inte kan klicka med. Och jag förstår att hon gärna vill vara med i gruppen.
Jag - Ja, det är klart hon vill vara med, hon tycker det är kul och vill ha en förändring!
K - Ja, men Anki, detta började innan du kom hit. Hon har velat göra om där inne länge.
Jag - Okej, men jag är övertygad om att det hon gör, gör hon för barnens bästa. Och jag ska säga dig en sak, att hade det här gällt mig och jag hade kommit in i det andra huset när de håller på sådär, då hade jag ALDRIG mer velat komma tillbaka hit, jag hade blivit så förbannad och så ledsen!
K - Ja, men förstå hur jag kände det då! Helt överkörd. Det är bara en person som bestämmer här inne och detta blir mer och mer skola.
Jag - Då kanske man ska prata med rätt person om hur man känner...
K - Det går inte att diskutera med den människan.
Jag - Jag kan det.
K - Ja, det vet jag!
Vid det här laget så har K också höjt rösten en aning...
Jag - Jag står inte på någons sida i det här, jag vill bara framhålla vad jag tycker om det som händer där inne och jag har sagt det till dom också.
Då kommer allas vår söta dramapedagog och säger;
E - Jag tycker inte att vi ska ta det här framför barnen.
Jag - När vi gick ut hit så fanns det inga barn här, bara så att ni vet.
Jag och K hamnar i kapprummet.
K - Anki, du ska veta att hon har velat det här länge. När G började i hennes klass förra hösten tog det bara en vecka innan hon kom och ville göra om det rummet.
Jag - Aa, men jag vet faktiskt att G ville ha förändringen själv, också. Men stopp, vi kan inte prata för G, hon är inte här och hon har slutat.
K - Nu fick hon ny personal och jag har bara väntat på det här.
Jag - Ja, nu har dock inte jag varit med oh möblerat, det var gjort när jag kom vid 10 idag, men jag vet att de som har gjort det ville ha förändringen allihopa.
Alltså, vad är det som händer? Vi sänker oss till barnens nivå och förlöjligar en av våra medarbetare. Jag ställer mig frågan igen, vad är det som händer? Det kan hända att jag nu har grävt mig en grav på jobbet, men det ger jag blanka fan i. Mobbing är något av det absolut värsta jag vet, och jag ångrar inte en sekund att jag idag sa vad jag tyckte till behöriga personer. Mobbing är en sak jag ALDRIG kommer ställa mig tyst bakom. Det är sällan jag blir arg, men idag var jag det, och människor märkte det. Personen det handlar om är en av de finaste människor jag mött och att personer kan tycka så illa om henne är för mig en ren gåta. Det är vidare inte för att jag tycker att personen i fråga är så fin, men jag kommer aldrig ställa mig bakom orättvist bemötande och mobbing är något av det värsta man kan bli utsatt för, JAG VET! Hur ska vi vuxna kunna vara ett föredöme för våra barn om inte vi kan bete oss?
Kommentarer
Trackback