Så, nu har jag bestämt mig för att jag har analyserat mig själv tillräckligt för ikväll.

- Nu får det vara nog!
- Ja, det får det!

Som en reklamfilm en gång i tiden sa. Om jag minns rätt så var det någon gång under 90-talet.

Dagen har varit bra, om än något produktiv från min sida. Jag begav mig ner till matsalen på jobbet för att tillsammans med husmor inspektera vad vi får ta och inte fåt ta från köket nu under sommaren när kökspersonalen går på semester. Tillbaka kom jag med en massa räkor, krossade tomater, paprika, svamp, pasta och diverse grönsaker. Min arbetskamrater tittade skeptiskt på mig. Och jag sa till Kicki:

- Det här kommer bli en skitbra pastasås, tror du inte?
Kicki - Det ska bli trevligt att få smaka på dina räkor, Anki.

Mitt ansiktsuttryck som följde fick henne att förstå att jag inte alls fattat galoppen.

Kicki - Ja, det vet ju inte du förresten, du har ju aldrig jobbat här under sommaren förut. Den som öppnar lagar också maten!
Anki - Skitroligt skämt, Kicki.

Det visade sig dock vara sant. Och vem öppnade idag? Jo, Anki.
Jag improviserade _helt_ i köket kan jag förtälja.
Jag kan också förtälja att barnen åt som om de inte hade fått mat under helgen. Det var en fröjd för ögat att se att mitt eget improviserade konstverk kunde åstadkomma en sådan hunger.

Frågan som följer är; Anki, skulle du kunna göra samma maträtt igen?
Anki - Öh... nej!