För första gången på tre veckor får jag ikväll känns en enorm utopikänsla och sinnesfrid. Det har varit en väldigt emotionell dag och tårarna har suttit i halsen på mig. Men de har suttit där för att jag idag har fått känna att jag är så jävla bra och att jag är så jävla stolt över mig själv för något som jag har gjort.

Detta är följt av kommentarer så som;

"Jag skryter om att ha dig som arbetskamrat".

"Det du gjorde var så modigt och så bra".

"Jag skulle inte våga göra samma sak".

"Min hjälte".

"Du ska vara stolt över dig själv!".

P.S. Jag vill passa på att tala om för mina kära vänner som läser att jag vet, JAG VET, att jag har varit enormt dålig på att ta kontakt och vara social de senaste veckorna. Det har varit tungt nu en tid, men nu börjar saker och ting ordna upp sig och lätta lite och inom väldigt snar framtid så kommer ni höra av mig, det är bara det att det är så många som väntar. Många samtal att ringa, många sms och mail att svara på, men jag lovar, jag ska börja svara nu... När jag på nätterna börjar drömma om att ni tar farväl av mig, då ringer det varningsklockor. Toksaknar er allihop i mitt liv ska ni veta!