Alldeles för mycket...
Dat: 2010-05-04 | Tid: 21:48:55
Kategori: Åsikter & Diskussioner
... inom mig för att få ut det. Det blir så ibland, antar jag. Jag kände att jag hade fått kläm på hur jag skulle bära mig åt för att uppnå något jag söker, men idag kom ett bakslag på det, och bägaren rann över lite.
Jag nyper mig dock i armen för att förstå att det finns så många runt omkring mig som är så måna om mig. Heter man Anki så är man van vid att få ta vara på sig själv. Ni ska veta att jag är så tacksam över att ni finns där, men samtidigt blir det så emotionellt för mig, att ni bryr er.
När skulle man sluta få känna det man känner? Idag blev jag omfamnad av en person som sa;
- Du fixar det! Du är stark!
Men varför måste jag alltid vara så stark? Varför måste jag alltid vara den personen som man anser klarar sig? Varför kan inte jag få gråta när det rinner över? Om jag vill ta på mig offerkoftan i 20 minuter så låt mig göra det. Huvudsaken är att jag tar av den någon gång. Ibland måste även såna som jag få känna. Jag vet att de orden var väl menade och uppmuntrande, men det är inte alltid det man vill höra på en gång. Jag uppskattade dock kramen enormt mycket och att samma person kallade mig "gumman". Jag vet inte varför, men det är ett ord jag fullkomligt älskar att få höra.
En annan person sa idag;
- Du får ha på dig offerkoftan hur länge du vill och du får känna precis vad du vill, och det finns ingen som kan säga åt dig när du ska sluta.
Josefine! Älskade vän, du har ett rum i mitt hjärta som bara är för dig. Vi har gjort varandra så mycket ont, och framförallt, jag har gjort dig ont, men ändå finns du där. Du har haft ett enormt tålamod med mig i väntan på lärdom. Och sommaren 2009 lärde du mig verkligen vad man inte gör. Konflikt föder relation och idag har vi en relation jag inte skulle vilja vara utan. Du är så snäll, omtänksam, en god lyssnare, respektfull, förtroendeingivande, förstående.......jag skulle kunna rabbla på! Fast istället väljer jag att säga;
Tack för att du förstår när jag inte gjort något rätt.
Tack för att du finns där med ditt förstående sätt.
Tack för den uppmuntran du gett då som nu.
Men mest av allt, tack för att du är du!
Jag älskar dig, min banan!
Jag nyper mig dock i armen för att förstå att det finns så många runt omkring mig som är så måna om mig. Heter man Anki så är man van vid att få ta vara på sig själv. Ni ska veta att jag är så tacksam över att ni finns där, men samtidigt blir det så emotionellt för mig, att ni bryr er.
När skulle man sluta få känna det man känner? Idag blev jag omfamnad av en person som sa;
- Du fixar det! Du är stark!
Men varför måste jag alltid vara så stark? Varför måste jag alltid vara den personen som man anser klarar sig? Varför kan inte jag få gråta när det rinner över? Om jag vill ta på mig offerkoftan i 20 minuter så låt mig göra det. Huvudsaken är att jag tar av den någon gång. Ibland måste även såna som jag få känna. Jag vet att de orden var väl menade och uppmuntrande, men det är inte alltid det man vill höra på en gång. Jag uppskattade dock kramen enormt mycket och att samma person kallade mig "gumman". Jag vet inte varför, men det är ett ord jag fullkomligt älskar att få höra.
En annan person sa idag;
- Du får ha på dig offerkoftan hur länge du vill och du får känna precis vad du vill, och det finns ingen som kan säga åt dig när du ska sluta.
Josefine! Älskade vän, du har ett rum i mitt hjärta som bara är för dig. Vi har gjort varandra så mycket ont, och framförallt, jag har gjort dig ont, men ändå finns du där. Du har haft ett enormt tålamod med mig i väntan på lärdom. Och sommaren 2009 lärde du mig verkligen vad man inte gör. Konflikt föder relation och idag har vi en relation jag inte skulle vilja vara utan. Du är så snäll, omtänksam, en god lyssnare, respektfull, förtroendeingivande, förstående.......jag skulle kunna rabbla på! Fast istället väljer jag att säga;
Tack för att du förstår när jag inte gjort något rätt.
Tack för att du finns där med ditt förstående sätt.
Tack för den uppmuntran du gett då som nu.
Men mest av allt, tack för att du är du!
Jag älskar dig, min banan!
Kommentarer
Postat av: Karin
ussh, jag känner igen mig!
Dock har jag lärt mig att inte hålla inne skiten längre för man mår inte bra av det.
så om jag inte kan prata med mina föräldrar om det tar jag upp det med mina vänner istället. Och så hjälper dom mig och sen när dom behöver lätta sitt hjärta finns jag där för dom :) Jag finns för dig om du känner för att snacka om något, vad som!
SV: Ja det var en perfekt start på veckan!
Ja en vänskap ska iaf innehålla det! Om inte allt så något av det, men vi verkar sakna allt. Iaf från hans sida!
haha, ja jag ska verkligen göra det! för jag orkar liksom inte längre, det är inte bra för mig heller att alltid ta ett insiativ i en vänskaps relation.
Kram!
Trackback
