Idag när jag var åter på Hagaberg för att se Pernilla och Josefine gå ut så mötte jag en person.
Underbara Lena!
En gammal klasskamrat till mig som tog uppehåll efter första terminen.
Nu är hon på gång igen och gjorde klart första året idag.
Jag rörde vid henne och sa hennes namn, varpå hon först stirrar på mig och sen brister hon ut:

"Nämen hej!
Det var längesen!"

Kramkalas.
Vi stod och pratade en lång stund och hade mycket att prata om men jag var tvungen att ta mig upp till utdelningen av examensbevis.
När vi skiljdes åt så sa hon:

"Vad roligt att se dig!
Jag kände inte igen dig, du är inte alls som jag minns dig.
Du ser mer vuxen och modigare ut!"

Jag:

"Japp! Rynkorna följer med åren!"

Jag var inne i matsalen för att köpa kaffe då de blev så glada av att se mig så de bjöd på kaffet.


Jag träffade också mina gamla lärare.
Ingela, Martin och Johan blev glada av att se mig.
Kramen jag fick av Ingela skämtar man inte bort.

Jag tror att Marianne också blev smått glad av att se mig, men att hon inte verkar ha släppt gamla tider är tråkigt. Det är den första och sista läraren under den utbildningen som jag hamnade i en hemsk konflikt med.
Den var under en intensiv period för hjärtat vilket innebar många läkarbesök, osv.
Hon ville inte se att ett fungerande hjärta stod först i rum för att kunna utföra studierna över huvudtaget, utan hon såg bara till frånvaron jag hade och det jag behövde ta igen.
Hon satte hela min examen på spel genom att ge mig orimligt mycket kompletteringar som skulle vara klara på två veckor, annars hade jag inte fått min examen.
Är man inte godkänd i en kurs så får man ingen helthetsexamen heller, i det här fallet handlade det om socialpsykolig.
Kvinnan i fråga var dock övertygad om att min höga frånvaro berodde på att jag inte gillade henne.
Jag kommer aldrig glömma när hon stod och skrek åt mig.
Ja, ni som känner mig kan räkna ut vad det orsakade.
Nåja, jag träffade henne idag och hon gjorde ingen ansats till en kram men småpratade lite.
Hon berättade att hon inte alls hade känt igen mig när jag kommit in i rummet.
Sen försökte jag säga lite skämtsamt till henne:

"Jadu, jag har i alla fall fått uppleva socialpsykologi nu!"

Varpå hon säger:

"Det förtjänar du!"

Tack för den käftsmällen.
Nåja, innan jag gick fick jag en kram och hon hälsade mig välkommen tillbaka.

Jag åt lunch med hela klassen som gick ut idag.
Icke att förglömma, lunchen var också gratis.
De hade många frågor om mig och mitt jobb.

Ja, de har sannerligen ett tufft men spännande "första året ute i arbetslivet" framför sig.
Jag minns när jag mötte dem o korridoren och de hade sån ångest över allt arbete, om de trodde att det var en kamp - ja....!