Sådär lagom framme vid jobbet imorse så kände jag en lätt molande huvudvärk ovanför ögonen, det har trots det gått bra att jobba idag, trots denna sjukepidemi som verkar gå för tillfället. Vi fick två nya vikarier idag och jag fick ett mycket bra intryck av dem, så även lilla L som sysselsatte killen hela eftermiddagen, föga förvånande.

Jag skrev för ca tre veckor sen att jag samma dag hade fått ett glädjande samtal som innebär att jag har en stor chans att uppfylla en stor dröm jag haft de senaste fyra åren. Då ville jag inte riktigt avslöja vad det var, men det första mötet ägde rum idag. Jag har alltså suttit i en intervju på socialförvaltningen i två timmar för att försöka göra ett tillräckligt gott intryck för att få bli kontaktperson åt en ungdom. Det kan vara en ungdom som har ont om vänner, inte vistas i en bra umgängeskrets, som har otrygga familjeförhållanden eller dylikt. Kvinnan som intervjuade mig var jobbigt stel nästan genom hela intervjun, och jag la märke till hur mycket hon analyserade mig konstant. Sista halvtimmen lyckades jag dock locka fram en del leenden hos henne, vilket kändes bättre. Ärlig som jag är så frågade jag henne givetvis hur jag hade framstått varpå hon sa;