När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig råd så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste göra något för att lösa min problem, har du svikit mig.
Hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! - Allt jag bad dig om var att lyssna, inte prata eller gör, bara hör på mig.
Och jag klarar mig själv.
Jag är inte hjälplös.
Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig, som jag kan eller behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig... och jag kan börja arbeta med att förstå vad som ligger bakom denna känsla.

Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.