Dagen började med insikten av att jag hade tre elever och att vi var tre personal. Hårt. En timme senare fick jag ett sms från chefen som innehöll texten om att vi skulle få ytterligare en vikarie. Stressvarning. Jag och Carina drog igång lite adventspynt och snart därefter hakade också Lia på. Könsrollerna blir ganska tydliga på min arbetsplats när det kommer till sådana saker, typ som smack-a-dack, liksom. Men hur många behövs det för att få till lite lysande ljusstakar och stjärnor? Tydligen fler än tre kvinnor.

Lia - Var ska jag sätta i kontakten?
Anki - Tjaa.. Förslagsvis i den enorma dosan med _tre_ uttag ovanför fönstret.

Vi kunde dock inte för våra liv få dessa ljusstakar och stjärnor till att lysa i det förbannade fönsret, men nog lös de i alla andra uttag, så vi höll till och med på att få ringa dit vaktmästaren för att få det här att fungera. Då kom ytterligare en kvinna in och tryckte på strömbrytaren på väggen och tjaaa... ljust blev det! Tre visslande kvinnor på det så har vi en highfive *SMACK*!

Dagens horoskop lyder:

"Synpunkterna är många denna dag, men alla har inte fog för sig. Du är på väg att återvända till ett ställe du känner igen, men förhoppningsvis är du nu mer klar över vad du vill."

Nooooo shit sherlock! Någon timme innan min hemgång idag fick jag en väldigt ohövlig utskällning som var totalt onödig. Jag är villig att lyssna på människor när de tycker att jag har gjort något fel och om de kan påpeka det för mig på ett schysst och bra sätt (gärna under tiden jag gör felet också). Men när människor samlar på sig ilskan under en bra stund och sen skriker på mig... BIG NONO! Då är jag inte ett dugg intresserad av att lyssna. Så jag stod coollugn och sa till människan att jag inte ville lyssna om denne skulle skrika på mig men att jag gärna gör det om denne kan tala i en lugn ton till mig. Då kan jag till och med inse att jag kanske kan hålla med personen i frågan, men att skrika på mig? Vill man få mig till att slå ifrån mig allt och personen i fråga för stunden, så ja, varsågod och skrik på mig. Jag har blivit skrikt (?) på i 18 år, det räcker och blir över. Tack och hej leverpastej, liksom. Nå, jag fick inget vettigt alls ur diskussionen så jag sa vänligt men bestämt till personen i fråga att personen också kunde sagt till mig _under tiden_ jag gjorde det tyckta felet och sen gick jag därifrån. Konstigt att man vill låsa in sig från allt som har med människor att göra.

Idag har jag döpt mig till nobelmiddagen och nominerat mig till priset i medicin med en motivering som jag tycker är grym om än lite långsökt men med lite humor. Mer om det skriver jag inte förren allt är över (nej, jag tycker inte att människor är ett dugg nyckfulla, nej).

Ikväll började Henrik utmaningen att gå igenom mitt träningsprogram i en vecka. Han har åtminstone boxats förut så vi gjorde ett grymt pass tillsammans ikväll. Coolt.