Istället för att känna pressen på mig över att behöva förklara något för många hela tiden så skriver jag ett blogginlägg.

Jag vet att jag är världssämst på att träffa människor och att höra av mig just nu. Livet lämnar liksom inte riktigt utrymme för det. Det har inte med er personligen att göra men lita på mig när jag säger att det faktiskt gör det hela värre när ni hela tiden påpekar att jag inte hör av mig, det lägger en onödig press på mig som jag allra minst behöver nu. Jag finns i stort sett alltid där för er men just nu kan jag inte det. Jag behöver att ni finns där för mig med er acceptans och förståelse i att jag svarar i telefon och på sms när jag känner att jag orkar det.
Lösningar är på väg och jag med dom, så håll ut, lite till.

Snart kommer jag att kramas, hängas och slängas igen!