Jag lämnade Fridhemsplan med en lättnad i fredags, vem lurar vi liksom? Det är alltid skönt att vara på sin egen arbetsplats där man är trygg i att man kan rutiner, osv. Det ska bli fint att komma tillbaka på heltid. Det jag däremot ser fram emot med skräckblandad förtjusning är att jag är den enda ordinarie i min klass nu, resten är vikarier. Det återstår att se hur _mycket_ jag kommer få arbeta (fan, jag skulle ju sluta stressa). Detta beroende på hur mycket eleverna spelar ut dom, inte beroende på hur mycket vikarierna jobbar.

Man behöver vara ganska bestämd mot våra elever. Vissa vikarier kan ta för sig mer av det direkt, än andra, men det är ju så det är med människor. Vi lära oss olika. Jag minns en gång när en underbar och riktigt duktig (icke att förglömma) vikarie stod med en av våra elever i ytterdörren. Eleven i fråga tog sin chans och gick inte in utan stod och larvade sig i dörren och skrattade åt vikarien. Jag råkade av en händelse komma ut i hallen och vikarien tittade halvt uppgivet på mig och jag förstod att jag skulle lägga mig i, jag sa:

"Hörru, gå in."

Och eleven traskade in på en gång. Jag förstår också att min tid på arbetsplatsen i ryggen underlättar en del, men det vikarien sa till mig efteråt var att hon måste lära sig att bli lika bestämd som jag, men jag kan berätta en hemlighet, varken förhållningssätt eller relationer kommer över en natt.

Vi får se hur den här dagen slutar helt enkelt. Jag ser väldigt mycket  fram emot att komma tillbaka till mina elever.