Grattis på födelsedagen Anki!
Du får någon konstig sjukdom som du kan hosta sönder halsen med i present.
Jag hostar som en tok och har feber. Och varje gång jag känner att hostattacken är på gång så vill jag gräva ner mig. Det gör så jävla ont att hosta och inte är det gott att röka heller.

Nå, jag skickade ett sms till chefen och sjukskrev mig. Jag satsar hellre på att bli frisk till fredag (jag _ska_ vara frisk på fredag) istället för att envisas med att jobba och inte få träna på två veckor eller liknande. Folk har kommit till jobbet med nykläckta sjukdomar och när jag frågat dom vad de gör där så svarar de att de inte vill förlora pengar. Nähä! Men vet ni vad? Jag vill varken förlora pengar eller träningstid! Gah!

Jo, så det är visst min 25-årsdag, dårå. Dagen då alla säger att livet börjar springa iväg. Jag vill inte att mitt liv ska börja springa iväg. Jag har blivit terroriserad via sms och telefonsamtal, och facebook ska vi inte ens tala om.

Nåja. Jag skulle möta upp systrami och Mustafa för brunch klockan 13. När jag satt på tunnelbanan ringde Mustafa:

M - Goodmorning!
A - Goodmorning(?)
M - So, are you ready for brunch?
A - Yeah, I´m on the subway.
M - What? I thought you´d call me!
A - What? We said one o´clock!
M - Oh my god! I´m gonna put on some clothes and run.

Väl framme på Rådmansgatan fick jag vänta både på syster och Mustafa. När Pernilla väl kom så fick vi i alla fall lite tid till att prata om allt och inget och vi tog oss till fiket i förväg. Väl framme på fiket så dissade jag pannkakorna för att få i mig något mer hälsosamt och slog till på en stor smörgås med grönt krimskrams och protein och tre tjejer till gjorde oss sällskap. När i stort sett alla fått sin mat och vi slagit oss ner så säger givetvis Pernilla _det_:

P - So, you don´t know that it is Anki´s birthday today?
M - What? It is?
A - Yeah...
M - But, what about friday?
A - It is my birthday today, but we are going to celebrate it on friday.
M - Aha! I see.
Ma - Well, happy birthday!
M - Yeah, happy birthday!

Det var en riktigt trevlig brunch som varade i tre timmar i alla fall. Sen begav jag och syster oss till Slussen och tog en rundtur inne på Monki i väntan på hennes nya flax. Ni som känner mig vet ju hur nyfiken jag är så hur sjuk jag än kände mig så kunde jag ju inte bara åka hem. Men han var trevlig. Efter en minut började han dock prata om giftemål och samboskap med mig. Mitt svar lät väl något i stil med:

"Jag kan bo sambo utan att gifta mig, giftemål ser jag som en meningslös grej. Och ja, det är trevligt att dela livet med någon, men kan jag inte göra det utan att bo sambo?"

Då menade han lite skämtsamt att jag kommer bo särbo resten av mitt liv. Men nej, det var inte alls det jag sa. Varför har alla alltid så bråttom med allt sånt där? Likadant är det om man träffar någon (det här har jag och Crippa diskuterat mer än en gång), varför måste alla andra utom de som befinner sig i "relationen" veta vad utgången för det ska bli innan de själva vet? Det kan störa mig. Nu förstår jag också att den här killen inte menade något illa med det han sa, men det fick mig att fundera vidare.

Väl hemma, jag har tagit ett varmt bad och senare ska jag sova på en Ibumetin så jag slipper febern åtminstone. (Jag är frisk på fredag.)





Den obligatoriska mojjebilden!



Myspys!





En födelsedagspresent från Mustafa.