Jag satt i en stor bur, på huk med händerna i marken och jag var vansinnig.
Vid det här laget kände jag en sån vrede att jag tyckte mig kunna känna hur blodet flöt under mitt skin och jag spände klorna i mattan gång på gång.

Sen slängde de in henne i buren.
Jag kände så väl igen henne. Hennes ögon och hennes hår.
Hon var livrädd och skakade som ett asplöv.
Jag drog ryggen och rumpan bakåt och gjorde en ansats att attackera henne.
Hon skrek, hon skrekt högt och rakt ut av rädsla. Jag blev skadeglad och slappnade av i kroppen igen.
Sen tog jag en ny ansats och rusade mot henne.
Jag bet och klöste hela hennes kropp tills hon var förstörd.
Hon föll till mattan och allt hon förmådde att låta var några små stönande och kvidande som smärtan orsakade.

Jag såg på henne hur hon samlade kraft och öppnade munnen:

- Varför?

Jag svarade med en kyla i min röst som aldrig tidigare infunnit sig:

- Det vet du.

(Jag vet uppriktigt sagt inte om jag var besviken eller glad över att det var en dröm.)