It´s just one of those days, när mycket håller på att gå fel. Det började med ett korvstopp i trafiken imorse, så jag fick ta småvägarna via Skarpnäck för att komma i tid till jobbet, och jag gled fram. Väl framme vid jobbet så svängde jag in mot bostadsområdet för att parkera där jag alltid parkerar och håller på att köra på en av våra elever som plötsligt springer ut i gatan utan att se sig för. Gissa om jag svor och planerade att skicka ut ett massmejl till alla anställda på skolan för att de skulle uppmana sina elever till att vara mer försiktiga. Jag gjorde dock aldrig det. När det var dags för lunch och vi befann oss i matsalen och jag hade tagit min mat så sa jag lite högre till en av mina elever som stod en bit ifrån att vi skulle äta vid ett annat bord idag. Samtidigt som jag gjorde det så visade jag riktningen mot bordet med min ena hand som jag hade besticken i, utan att se mig för. Tack gode någon för att min kollega har glasögon, annars hade jag nog petat ut hennes ögon.

En sak har dock gått bra idag. Jag hade ett möte med min chef om mina studier som börjar i november. Jag la också fram ett önskemål om en annan fortbildning under en hel dag i början av november. Efter det pratade vi lite om annat och jag fick ur mig en del som jag gått och burit på. Till slut sa hon:

"Du har en proffessionalitet på jobbet. Du har en arbetsetik och ett lösningsfokuserat tänk."

Inte ett dugg tråkigt att höra. Efter mötet som innebar att jag fick tappa några stenar från bröstet så blev jag helt utmattad. Spänningar släppte i och med det och jag var så trött så jag knappt visste ut eller in. Då mötte jag gos-gos som efter att inte ha träffat mig, på fyra timmar, sa de magiska orden:

"Anki, jag har saknat dig!"

Sen spenderade hon och jag resten av eftermiddagen tillsammans.