Normalt sett är jag jävligt duktig på att hålla en mask utåt och ingen brukar märka när någonting inte står rätt till, men den här gången förmodar jag att det inte går att överglänsa. Två gånger har jag idag fått höra:

"Du ser trött ut."

Tänk om det vore så enkelt. Jag har inte varit speciellt trött, jag har bara gått runt i ett vakuum och känt mig allmänt bomullsfylld i huvudet och ögonen har känts svullna. Men efter den här dagen ser jag fram emot torsdag, väldigt mycket.

Jag har hela dagen gått och längtat efter boxningen som ägde rum ikväll, och då fick jag ännu en hint. Efter uppvärmningen frågade tränaren om vi var jämna par, sen slänger han en blick på mig och säger:

"Vill du köra på dockan, Ann-Kristin?"

Hemskt gärna, var mitt svar. I en timme körde jag allt dubbelt och det var helt underbart.

Jag har svårt att se meningen med vad som händer just nu, så jag famlar mest och väntar på att en utgång ska uppenbara sig. Tron på mig själv att jag kommer ta mig igenom det sviker mig inte i alla fall. Det är något jag älskar med mig själv, att jag är så medveten om mig själv. Men jag är rent hopplös och tänker alltid att jag klarar allting själv. Jag borde verkligen lära mig att be om hjälp, om hjälpen så bara är en kram.