Nr 1.

Jag tycker inte om att vara elak och jag tycker inte om att behöva säga nej. Till människor som jag inte känner så väl så säger jag ibland ja för att vara snäll. Efteråt mår jag skit för att jag inte har tagit hänsyn till hur det egentligen känns för mig och då blir det svårt att säga nej. Det hände mig för bara ett par dagar sen när en vän  hade ett förslag på något till mig (det finns anledningar till att jag inte kan skriva ut vad det handlar om) och jag fick egentligen inte så mycket utrymme till att säga nej. Så jag sa ja. I två dagar har jag nu mått ganska dåligt över det och haft ågren för att jag så starkt har känt att jag ville/vill säga nej till saken i sig. Idag insåg jag att jag inte kan gå runt och låta det ta upp min tankeverksamhet och låta det störa mig samt känna prestationsångest inför att fixa med ytterligare saker för att vara en tillräckligt bra person. Så jag ringde min gamla och kära vän Annika och berättade om situationen och hon peppade mig och fick mig och inse att jag måste "ta tillbaka" mitt ja. Jag tog modet till mig och tjuren vid hornen, formulerade ett mejl där jag bad om ursäkt men att jag var tvungen att säga nej för att jag kände så starkt att jag inte ville göra det och sen klickade jag på sänd. Efter att jag skickat mejlet och släppte en stor sten från min axel. Det känns jättebra nu och jag hoppas att personen i fråga också kan ta det på ett bra sätt, vilket jag tror.

Nr 2.

Nu har jag skrivit en incidentrapport kring förra veckans händelse då jag ramlade i stentrappan på jobbet och slog i svanskotan och stjärten. Det kan vara bra att ha om det skulle vara så att jag råkat skjuta lite på ryggraden eller sådär pga smällen. Det känns som att smärtan blir värre och värre för var dag som går och det gigantiska blåmärket är ju i vackraste världsklass också. :|