Inte i tisdags, inte igår och inte idag.
Varje dag hoppas jag på att mötas av ett brev som säger att jag kan hämta ut Vincents julklapp på posten. Jag pallar inte riktigt med mina nerver längre som nu sitter utanpå huden.

Jag har efterlyst spårningsnr på paketet men det går inte att få tag i.
Det känns som att jag sitter lite i sjön och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det.
Jag orkar inte.