Jag fick hoppa in och arbeta på särskolan idag. Det blev lite konstigt för eleverna som igår fick omtalat för sig att jag har slutat och plötsligt så är jag tillbaka idag, men det gick bra ändå, de vande sig ganska fort vid det. Men frågorna kommer ju...

"Hälsar du på Anki?"

"Är du tillbaka Anki?"

"Har du slutat Anki?"

Frågor som är minst sagt knepiga att besvara på ett bra sätt.
Det som gör ont i mig är att se hur Gosgos har reagerat på att jag försvunnit. Då kommer känslan av att vilja finnas till för alla och att rädda alla tillbaka. Jag vill bara omfamna henne och hålla kvar, men det skulle bara skapa en falsk fasad av trygghet för henne som dessutom bara varar i en dag.

Därför lyssnar jag just nu konstant på en av mina närmaste vänners låt "Be myself" som handlar just om att vilja vara där för alla andra och att man glömmer bort sig själv i det.