Människor finns verkligen där för mig just nu, känner jag. En del vet inte ens varför jag behöver deras hjälp men de hjälper mig ändå. Rasmus och Vincent vet varför och finns där. Min ungdoms mamma har inte en aning om något men hjälpte mig idag på så vis att jag inte arbetar med hennes dotter imorgon kväll. Pablo har inte heller en aning om något egentligen och hade tänkt ta ledigt både tisdag och onsdag, och arbetar inte ens i min verksamhet men tar min öppning på onsdag morgon, och stannar på plats tills jag kommer med orden "för dig gör jag det".

Jag känner en frustration över saknaden av ord till att uttrycka min tacksamhet till dessa människor. Kanske är det för att jag inte är van vid att människor finns där - och det är för att jag totalt suger på att faktiskt be om hjälp när jag behöver det. Även om jag inte riktigt räcker till för att visa min tacksamhet just nu så kommer jag att göra det.
(Det är faktiskt ganska skrattretande att jag inte i något läge bara kan ta människors stöd utan att tänka på hur jag kan visa min tacksamhet till dom.) Jag ska alltid vara så jävla självständig och inte stå i skuld till någon.