Jag har varit omogen idag och jag blev riktigt förvånad över mig själv efteråt. Jag är en väldigt lyhörd människa (nästan så att jag vänder ut och in på mig själv ibland) och allt som oftast är jag väldigt liberal (tycker jag). Jag har verkligen en stor acceptans för att alla sorters människor, deras åsikter och tankar, och jag vill allt som oftast lyssna på människor när man för en diskussion. Det finns dock undantag, och det undantaget kommer när man gör mig arg. Jag blir egentligen ganska "farlig" på så vis att jag verkligen blir iskall när jag blir arg. Jag plockar ner alla människors åsikter och alla bollar de sen slänger på mig plockar jag ner och slänger tillbaka på ett väldigt konstruktivt sätt. Det slutar oftast med att när jag går därifrån så förstår inte människan jag haft en dispyt med vad det är som hänt. Men idag var jag bara omogen. För första gången på år så slutade det med att jag slängde ur mig en riktigt syrlig kommentar som landade som en pisksnärt (av personens ansiktsuttryck att döma) och sen vände jag tvärt på klacken och gick därifrån. Jag är inte på något vis stolt över mig själv för det här, men ja... Ingen människa är perfekt, inte heller jag och hade vi alla haft facit i hand så tror jag att alla skulle välja att jag gick därifrån som utgång för dispyten.

Ikväll gick jag emot mina principer helt och tog ut en människa som jag kommit i kontakt med på gymmet, ut från gymmet och in i mitt privatliv (ja, jag är lite reserverad mot att umgås privat med människor som tränar på samma gym, och det är inte helt utan anledning). Vi åt stans godaste kalkonsmörgås på Frapino och hängde och slängde i tre timmar, som ingenting. Jag kan bli så oerhört glad över mänskliga möten, speciellt när jag blir positivt överraskad och Tess är verkligen en helmysig tjej.