Igår fick jag två sms från två olika människor som slog som pisksnärtar. Det senaste året har jag blivit mer och mer av en ensamvarg. Jag agerar sköldpadda och kommer bara ut ur mitt skal när det behagar mig.
Eller som Andreas sa en gång:

"Du är som en katt. Du ligger där på din soffa och så kommer det en fluga, men den är ju bara rolig i två minuter, sen lägger du dig på din soffa igen. Du kommer ut och blir klappad när det behagar dig."

Då skrattade jag mest åt hans liknelse, det gör jag inte längre. Som sagt, jag vet inte vad som hände.
Igår messade jag med min själsfrände Rasmus. Jag lovade honom någonting och efter en stund kom det ett sms från honom där det stod:

"Btw, du är inte full nu va? Hög på morfin eller under några andra toxiska influenser? Kram"

Det fick mig verkligen att känna mig som ett svin till vän. Jag har lovat Rasmus alldeles för mycket den senaste tiden som jag inte har hållt. Enda sättet och bevisa motsatsen är att hålla det jag har lovat nu, så jag kör på det.
Det värsta sms:et av de alla kom igår från kvinnan som figurerat som min modergestalt de senaste åren, där det stod:

"Anki från sommaren 2009 är inte framme längre, när du jobbade här nere. Efter Arvika och *censur* så började du sluta dig. Sedan har det bara blivit värre *censur*. Det gör mig ledsen."

Gissa om det högg i mig? Men det är sant. Jag har verkligen gjort en radikal förändring sedan 2009 och jag saknar verkligen den jag var då, men att vara en ensamvarg minimerar risken för att sådana saker som inträffade under 2009 inträffar igen (se, jag analyserar till och med mig själv). Jag har blivit mer främlingsfientlig, (nej, vi pratar inte om invandrare, slå upp ordet och se vad det egentligen innebär), inte på så vis att jag känner hat mot nya människor, det skulle verkligen vara att hårddra det, men jag tycker det är skitjobbigt när det t.ex. kommer människor jag inte känner till en fest som någon av mina vänner har. Förut hade jag inga som helst problem med sådana moment.

Jag vet inte vad som hände.
Eller jo, jag vet precis vad som hände och händer.
Och jag vet vad jag kan göra åt det.

Första steget är insikt, när man har den så kan man börja arbetet mot förändring.