Jag loggade in på facebook idag och fann en länk till en blogg. När jag klickade upp bloggen möttes jag av en lätt örfil. Det är en gammal vän från tonårstiden i Blekinge som skriver bloggen och om hur han arbetar för att bli drogfri. Whut?
Ni vet, det är en sådan människa som man aldrig skulle föreställa sig börja knarka.

Bloggen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket jag sett, hört och läst sen jag flyttade från södra Sverige. Hur många man känner som fått sina liv förstörda, faktiskt. Många börjar knarka eller supa på tok för mycket för vad den mänskliga kroppen är gjord för. Jag har/hade vänner som har gått förlorade för drogerna.

Många i min ålder och yngre skaffar barn. Enligt statusuppdateringar på facebook så kan jag utläsa att väldigt många människor i södra sverige är så jävla olyckliga. Det är sorgligt att se. Det är som om de behöver gifta sig och skaffa barn med den där killen/tjejen som de har hängt ihop med sen högstadiet därför att de inte vågar hänge sig åt risker. När de sen fått barn så ska de flytta ihop, sen kommer bilen och sen då? Misären över att inte ha åstadkommit mer i sina liv.

Jag säger givetvis inte att det är så för _alla_ människor i mindre orter, men jag kan faktiskt med mitt sunda förnuft, av all insamlad information, skapa mig uppfattningen att det är oerhört vanligt.

Det är sådan stor skillnad på samhällen i städer att det gör mig mörkrädd. Jag tittar på Sthlm och ser väldigt många människor som är sådana medvetna karriärsmänniskor att de inte ens har tid att underhålla ett förhållande, inklusive mig. I Sthlm är man inriktad på att tjäna pengar för att faktiskt kunna leva skäligt i en väldigt dyr stad. För det är en dyr stad. Det räcker med att se till lägenhetsvisningen jag ska på nästa helg, en 1,5:a på Södermalm med utgångspriset 1,7 miljoner, karateharkling, liksom!

Jag säger inte att jag inte vill leva i Sthlm. Jag älskar Sthlm och jag älskar mitt liv där, trots att det är upptaget, men jag ser det snarare som en meningsfull vardag än någonting annat. Jag säger att jag är väldigt glad över att jag fick en kraft från ingenstans, tog mig i kragen och bara drog från det södra samhället av Sverige. Jag är väldigt glad över att jag har ett heltidsjobb som jag ständigt utvecklas i. Jag är väldigt glad över att jag har träningen. Jag är väldigt glad över att jag har funnit så _många_ vänner under mina nästan fyra år i Sthlm nu och jag har dessutom en ypperlig fysisk närhet. Vad mer kan jag begära? Jag begär inte så mycket mer. Ibland önskar jag bara att jag hade kunnat ge kraften jag hade, eller möjligheten till att ta sig vidare, till andra, men jag kan inte rädda hela världen. Hur mycket jag än vill.