Jag har precis tittat på en timme lång dokumentär om barnhemmen i Sverige som för 40-50 år sedan skulle ha hjälpt barn i misär men som istället gjorde barnens liv till en mardröm. Orealistiskt arbete och arbete som man inte kan finna en poäng i förekom varje dag på barnhemmen. De fick gå i skola mellan 8-12 om dagarna och hade aldrig läxor. Då är det inte så konstigt att en rapport säger att barnen på Skärsbo inte lärde sig något i skolan. Det fick inte heller sitt höstlov utan föreståndaren införde då höststädning i en vecka istället. Trädgården skulle vara näst intill kliniskt ren. Om arbetet i trädgården tog slut kunde de få gå och plocka grenar i skogen bara för att de skulle plocka något. Trots att barnen utförde trädgårdsarbetet så kunde de rent sadistiska vårdarna gå förbi och slå dem i magen med en kratta eller för den delen nypa tag om deras bröstvårtor och vrida allt vad de kunde. Vanliga bestraffningar var klart fysiskt våld men också att få ligga på en säng i ett rum fastspänd med ett bälte som gjorde att de bara kunde stirra upp i taket. Där kunde de få ligga upp till 14 dagar. Inlåsning var väldigt vanligt.

Klockan 9 på kvällen var det läggdags och då skulle det vara släckt och helt tyst. Om barnen fortsatte tissla och tassla fick de ett par varningar. Om de inte tystnade då kunde de dras ur sin säng och få stå i 3-4 timmar i ett hörn innan de fick gå och lägga sig igen. Där skulle de stå helt stilla. Även om de kliade sig eller hostade fick de stryk.

En man på Skärsbo råkade ut för sexuella övergrepp av en vårdare som följde med pojkarna till duschen. Vårdaren visade där på pojkarna hur de skulle tvätta sitt kön och när han hade visat det tvingades pojkarna till att visa på honom.

Mina egna tankar går till Hitlers koncentrationsläger och min egen uppväxt hos min tyska far när jag ser dokumentären. Men för min del bortsett från sexuella övergrepp - VIKTIGT! Sexuella övergrepp har min far inte gjort sig skyldig till.

Många av barnen som levde på barnhemmen hamnade i droger och kriminalitet i vuxet liv och många har tagit sitt liv. En av männen som var med i dokumentären har i vuxet liv startat en förening för de människor som levde på barnhemmen som barn. En förening för att skapa stöd. 3 veckor efter intervjun till dokumentären tog han dock, tragiskt nog, sitt liv.

Anledningen till omhändertagande av svenska myndigheter på den tiden kunde vara att en familj var en så kallad "resande familj" också kallade "tattare". De barnen omhändertogs nästan som en regel. En annan man omhändertogs för att han hade läs och skrivsvårigheter (idag benämnt dyslexi) och därför skolkade. Andra barn omhändertogs för att deras föräldrar var alkoholiserade och misshandlade sina barn. Är det det som kallas för ödets ironi?

Det är så mycket mer man får veta i dokumentären, bl.a. vårdarnas syn idag på vad de gjorde för 40-50 år sedan. Jag tycker absolut att alla borde se den. Den är hjärtskärande och helt klart sevärd. Jag har lagt in en länk till den nedan.