Det känns som att jag glider på känslan. Som att den inte riktigt vill slå till. Eller så är det jag som än en gång inte tillåter det. I flera veckor har jag tänkt att "det kommer senare" eller "det är långt dit", men helt plötsligt är det allvar.

Helt plötsligt är det den där veckan då jag måste ta farväl av en viktigt person. För alltid.