Pratade i telefon med en person nyss. En person som har bestämt sig för att ta ett steg mot att göra sitt liv till det bättre. Jag blir så stolt. Man kan aldrig ta en annan person till den punkten och jag brukar aldrig försöka göra det heller. När människor behöver göra en förändring för att uppleva något mer positivt brukar jag mest lyssna, belysa båda sidorna av det hela och lägga den rena faktan på bordet. Beslutet och insikten måste personen själv komma till för att vilja göra förändringen fullt ut. Och plötsligt sa människan:

 

"Jag är så jävla avundsjuk på resan du gör just nu. Jag vill också bara kunna åka hem till mig och må bra när jag är där. Du bara bestämde dig, tog steget och köpte sen en egen lägenhet."

 

Nu var det ju kanske inte riktigt så enkelt att förändra mitt liv på det viset som jag gjorde men sen jag tog beslutet att lämna förhållandet jag hade levt i under 2.5 år så har jag inte ångrat mig. Efter att jag och han hade haft samtalet den fredagkvällen och jag slutligen lyckats vara tydlig nog med min poäng att det var slut så kände jag bara en enorm frihet. Jag kämpade och försökte förtvivlat rädda mitt förhållande i ett halvår men att det aldrig blev någon förändring tyngde mig bara mer och mer hela tiden.

 

Och ibland, för att kunna gå vidare med sitt liv, så måste det börja med ett farväl. Både jag och han tyckte att det var riktigt sorgligt och göra slut på ett förhållande som var så jävla bra en gång i tiden och vi grät båda två när vi kramade om varandra men sanningen är den att vi båda två, och inte bara jag, har mått så himla mycket bättre av det. Vi var nära vänner innan vi blev tillsammans och det är något vi kommer fortsätta vara.