Jag fortsätter titta igenom bilder på datorn. Ikväll har det varit både hjärtskärande och lycka. Det är inte bara enkelt att titta igenom det. Inte när man kommer till albumet "Jag & Raz". Ni som hängt med i bloggen ett tag vet vem han är. Det här är min soulmate. Min absolut bästa vän genom tiderna. Vår vänskap tog sin start när jag var 14 år. Har ni den personen ni ringer som säger: "Läskigt! Jag skulle precis ringa dig!"? Den personen är Rasmus i mitt liv. Har ni den där personen som kan se er i ögonen och be er sluta ljuga om ni säger att ni mår bra fast ni inte gör det? Det kan Rasmus säga till mig, över TELEFON, utan att titta på mig. Nu finns han inte i mitt liv. Nackdelen med att vara väldigt lika är att man är väldigt lika i allt. Även i konflikter och just nu finns vi inte i varandras liv. Det är sorgligt men jag är inte orolig. Jag har tappat räkningen på hur många ggr vi bett varandra dra åt helsefyr och sen alltid hittat tillbaka till varandra på de mest otippade sätt. Som om vi vet att vi bara behöver lite tid från varandra. Men såhär länge har det aldrig varat. Du läser här ibland, det vet jag, och du ska veta att du är saknad tillräckligt nu och att min dörr är öppen.