Dagen har varit precis vad jag behövde. Jag tog mig in till Vasastan för att äta brunch med Mustafa och jag borde förstått att det skulle vara fler människor där. Först fick jag panik därför att den 5:e december inte är en dag jag normalt socialiserar med människor men sen fick jag gott svälja det och slå mig ner. Jag åt en tre timmar lång brunch med sisådär 15 apsköna människor, en del har jag träffat förut och hela den bunten var _så glada_ över att se mig och jag fick en massa kramar, helt oväntade sådana också. Ytterligare några påpekade att jag har varit dålig på att socialisera med repliken:

- How are you? It´s been like ages!

Jag kom underfund med att ingen av dom faktiskt har sett mig sen tiderna runt min födelsedag. Damn!
Det var 15 människor som spred en enormt positiv energi och fick mig att tänka på allt annat.
Mustafa med flera tycker att jag ska göra det till en vana att äta brunch med dom på söndagar.
Den brunchen har genomlyst resten av min dag och ikväll känner jag mig väldigt tillfreds.

Efter det skulle jag hem och hämta bilen för att hämta en gitarrbag hos Jossan och plocka upp min syster för att göra det mest jobbiga jag kan göra den här dagen, någonting jag inte ville göra ensam, nämligen att åka till minneslunden och tända ett ljus för människan som tog en bit av mig med sig när människan lämnade livet den 5:e december 2003.
Bilder från den dagen som jag skulle vilja glömma var det enda jag kunde se framför mig när jag stod på kyrkogården ikväll men det gick ändå förvånansvärt lätt efter dagen jag har haft. Förra året var första gången jag lyckades tända ett ljus för människan på alla helgons dag och sommaren 2010 var första gången jag kunde besöka graven. Det blir enklare.