Jag minns när jag var den där tjejen.
Tjejen som vred sig i ambivalenta tankar.
Tjejen som var rädd om sitt hjärta.
Tjejen som tänkte alldeles för mycket på honom, på honom som hon inte kunde få.
Tjejen som kände smärta pga det.
Tjejen som formulerade blogginlägg efter blogginlägg om det, men lät de ligga kvar i utkastet.
Alldeles för feg för att publicera dem.
Tjejen som var rädd om sitt hjärta.

Jag minns när jag blev den andra tjejen.
Tjejen som till slut fick höra de tre stora orden, av honom.
Tjejen vars liv vändes upp och ner pga det.
Tjejen som inte behöver vara rädd om sitt hjärta längre, för att hon vet att han kommer värna om det.
Tjejen som kan tillåta sig att älska igen.
Tjejen som känner total lycka.
Tjejen som tycker att allt som står i det första stycket inte längre spelar någon roll.

Och hon fick en symbol av honom.
En staty som symboliserar de två.
En symbol för deras kärlek.
Och det var något av det finaste hon fått från någon kärlek.
Hon är så barnsligt förtjust i mening och tanke bakom saker och ting.
Och hon älskar honom.