När jag åkte för att hänga med Vincent igår så hade jag inte en blekaste aning om vad som komma skulle.

"Nå, häng med Vincent dårå!"

Tänkte jag. Pah! Föga.
När vi satt och drack vår öl och småpratade så tittade han plötsligt konstigt på mig och verkade försvinna in i en helt annan värld.

Anki - Vad tänker du på?
Vincent - Hmm. Jag vet inte.

Nähä. Andra gången han tittade på mig så konstigt så var jag tvungen att fråga igen och svaret som kom (- Ta inte det här på fel sätt men jag älskar dig) var _inte_ svaret jag hade förväntat mig. Helt plötsligt hade jag inte en aning om varken tid eller rum. Mina nerver ville allt annat än skärpa sig utan orsakade enorma skakningar i hela kroppen som jag inte kunde kontrollera. När det väl hade gått in i mitt huvud att han faktiskt menade att han älskade mig på ett kärleksfullt sätt och ville vara med mig så fick jag krypa till korset och banne mig berätta att jag (ju) känner likadant, men har varit väldigt duktig på att förtränga det under de åtta månaderna vi träffats (eller ja, åtminstone de senaste månaderna). En stund senare var vi flickvän och pojkvän.

Jag hade väldigt svårt att greppa det här igår, jag menar, jag har velat det här länge och plötsligt så bara hände det. Idag började det hela sjunka in i mig och mitt hjärta känner, det känner så starkt och jag är så glad och lättad över att jag äntligen får släppa på det. Jag är lyckligast!

Min egen låt, The lips, the touch, the eyes, som jag skrev till Vincent i september 2010 när jag trodde vi var på väg någonstans dit vi inte alls var på väg, har gått varm på min gitarr ikväll. Det är en helt annan känsla att spela och sjunga den nu.



By the way, jag har bytt låt i bloggen och nu är det Norah Jones som spelas med sin vackra låt Those sweet words.