Det hela började med att jag hade bjudit in vänner till ett after work på The Liffey i fredags. Efter någon skum sjukdom natten mellan torsdagen och fredagen så mådde jag skit av allt valborgsfirande på jobbet i fredags. Efter att konstant ha stått upp i fyra timmar så mådde inte min rygg bättre. Nåja, det hade ju faktiskt blivit lite konstigt om jag inte hade dykt upp på kvällen, många kände endast mig. Så jag ställde inte in utan åkte dit. Efter att ha fått i mig en öl eller två så mådde jag genaste bättre. Eller så bedövade alkoholen allt(?). Det blev en riktigt lyckad kväll och vi blev ganska många till slut. Många öl och lite tjejhångel senare var Vincent så full att han ville åka hem. Jag insåg att det faktiskt var läge för mig också att göra det så vi började traska till t-banan och vips(!) så landade jag på Reimersholme!

När min klocka skrek vilt igår så var det mer eller mindre bara till att kliva upp för att hinna hem och duscha och fixa innan jag och Vincent skulle åka på kryssning. Skrivet och gjort. På eftermiddagen mötte jag upp Vincent för lite indisk mat innan båtfärd och allt, han fräste lite åt min mat men var väldigt glad över sin egen(förutom ett(ruttet) kycklingben). Väl vid båten så fick vi stå i en ganska lång kö och råka ut för både den ena och den andre nöten. Någon gubbe försökte tränga sig och någon ung kille reagerade starkt på det. En gammal _jävla_ tant försökte tränga sig förbi mig och Vincent när det väl var vår tur, men pah(!), föga, jag var snabb!

När vi väl fann vår hytt efter att jag surrat förbi rätt korridor och allt, så insåg vi att vi skulle bo i en skokartong och sova i världens smalaste säng för två personer(nej, den var egentligen inte för två personer). Vi tog oss nästan omedelbart till pianobaren, möttes av en man som spelade och sjöng, hittade ett par sittplatser bredvid en liten filur och hans mor och beställde de äckligaste drinkarna vid namn Piggelin. Så småningom försvann pojken och hans mor och vi fick en varsin fåtölj. Någon halv öl senare släppte jag på en idé om en kortlek och Vincent såg till att hitta en. Jag lärde honom ett spel vid namn Kungens hörna som han fastnade för. Jo, vi spelade det faktiskt resten av kvällen.



Efter att jag vid något svagt tillfälle fått för mig att jag skulle röka och kommit tillbaka så hade visst Vincent funnit en ny kompis. En riktigt skön och skadeglad liten figur.



Han hjälpte Vincent och tyckte själv att han var spelomgångens hjälte. När han sen skulle hjälpa mig i nästa omgång och Vincent försökte få honom att tala om för Vincent vilka kort jag hade så upptäckte vi att han var väldigt lojal också.

- Man kan inte hjälpa två samtidigt!

Nej, det är ju rätt.
Plötsligt reste sig hans mor från soffan en liten bit bort och sa till honom att hon skulle komma tillbaka och lämnade honom hos två främlingar. Eh, japp! Hon kom dock tillbaka(tack gode gud).


En kvinnlig pianist trädde in på arbetstid också. Det blev en riktigt fin musikkväll. Allt från Frank Sinatra till Norah Jones. Vi spelade mer kort och hann få besök av ovanstående kille ännu en gång som själv var med och spelade en runda. Vi blev ensamma med honom återigen då hans mor skulle komma tillbaka, vilket hon gjorde även den gången.

Jag och Vincent satt i pianobaren tills de stängde den vid ett på natten. Då gick vi på jakt efter en annan bar och fann en öppen bara en våning nedanför. Där fick vi i oss mat också, jag åt någon varm sak och Vincent åt en pizzabit som knappt var värd det lilla priset. Efter att jag hade ätit upp så somnade jag i fåtöljen och vaknade när jag började prata i sömnen:

- Du slutade kämpa...
Vincent - Va?

Det efter att jag hade drömt om att han sprang runt i några gröna trikåkläder och slogs mot något/någon. Det är ungefär vad jag minns. Vi bestämde oss för att det var dags att sova i världens minsta säng för två.

Jag vet inte vad den sängen gjorde med mig, jag har ont i en handled och spräckta blodkärl i båda armvecken. Vi ställde klockan med tanke på att det var riktigt mörkt i hytten och för att vi är duktiga på att sova bort hela dagar, nästintill i alla fall. Klockan ställdes på tolv, trodde vi, i själva verket var ju klockan elva när vi vaknade. Vincents telefon gick på finsk tid. Så, vi gick upp några trappor för att äta frukost bestående av kaffe, en apgod apelsinjuice, yoghurt med müsli och smörgås. En cigarett på det och sedan var det dags för shopping. Vincent hade tänkt handla mycket alkohol, han. Det fick han inte alls när han läste tullreglerna. Behöver jag nämna att han var besviken?

Och behöver jag nämna att vi hamnade i pianobaren igen efter det? Vi spelade kort och drack lite fram tills det var dags att gå av i Stockholm igen.

Vi kramades och pussades och skiljdes åt.
Det var sorgligt när det var över men det var en riktigt fin helg.