Fenomenet att sitta på toaletten och ta sista biten av toapappret är välkänt. Men att tänka tanken att jag behöver hämta en ny toarulle för att två sekunder senare glömma det?

Jag menar, HUR kan det gå så fort? Så nästa gång man kommer tillbaka så upptäcker man att? Just det; det finns inget toapapper. SUCK!

Är det Alzheimers light eller har jag mycket runt omkring mig som gör att små detaljer försvinner?

Det har varit en underlig måndag. Den har generellt sett känts helt okej, men när jag idag gick hem från jobbet så hade jag en molande irritationskänsla inombords. Jag vet att det dock inte är mitt utan att människor idag smittade av sig på mig.

Sitter med Ebba Forsberg i högtalarna. Musik som inte är kopplad till någon människa. Än. Jag måste sluta koppla ihop musik till människor. Det kan gå lång tid utan att jag tänker på dem, men playar jag musiken så är det kört. Oftast så sköljer det också en våg av känslor över mig då som även det hör ihop med personen och tiden.

Jag hade en sjukt jobbig natt. Det var längesen hjärnspöken kom till mig på det viset. Du... du var i mina tankar. Saker du sagt, saker du gjort, som inget annan gjort. Mycket var speciellt med dig. Många småsaker du förmodligen inte själv är medveten om att du gjort eller sett som speciellt märkvärdiga och som berört mig enormt. Känslan.

Jag hoppas på denna veckan. Jag hoppas på att beskedet kommer den här veckan. Snälla, jag orkar inte vänta mer. Det tär på mig något så enormt psykiskt. Medvetenheten om att ifall besket kommer vara negativt så kommer det inte bara vara lite tungt att ta utan snarare jävligt. Det gör inte saken enklare att det beskedet drar ut på tiden, det gör verkligen att det börjar spritta i kroppen... på ett mindre behagligt sätt.

Jag är ingen elak eller hemsk person. Jag har ett enormt stort hjärta. Men jag kommer alltid att vara ärlig och framföra min åsikt utan att skämmas för den. Det är ju precis vad jag tycker och känner och det kan ingen ta ifrån mig. Jag vill att alla ska kunna må bra och trivas i varandras sällskap. Alltså vill jag INTE att människor ska känna sig hotade av mig. Det har framkommit ganska tydligt att det finns de som gör det, och det gör mig uppriktigt ledsen. Det är inte människors desperata handlingar för att trycka till mig som gör mig ledsen, utan att de känner sig hotade av mig.

Jag kan finna det riktigt patetiskt när människor blir så desperata att de går till personangrepp på mig. Människor är så osäkra i sig själv att de måste få mig att se dålig ut för att de ska framstå som ett bättre exempel. Ska man köra sådana spel så ska man inte göra det mot en person som konstant analyserar människor och deras beteenden. Jag ser vad det är de försöker göra. Personliga angrepp mot mig är det enda de kan ta av nu när de märkt att inget annat går. Mig gör det inte direkt någonting, för jag tar inte åt mig.

Jag har nu fått höra mycket saker som jag egentligen inte tror var ämnat för mina öron. Eller ja, det handlar ju om mig, så på ett vis är det ämnat för mina öron, men jag tror inte att det var människors avsikt att låta mig höra det. Dock är jag tacksam, nu vet jag mer var jag har människor och vad de tycker och tänker om mig.

Jag önskar att fler människor kunde se det goda i andra och inte bara haka upp sig på det negativa, eller det de anser är negativt. Det skulle föra oss alla mot ett större välmående.

För första gången på tre veckor får jag ikväll känns en enorm utopikänsla och sinnesfrid. Det har varit en väldigt emotionell dag och tårarna har suttit i halsen på mig. Men de har suttit där för att jag idag har fått känna att jag är så jävla bra och att jag är så jävla stolt över mig själv för något som jag har gjort.

Detta är följt av kommentarer så som;

"Jag skryter om att ha dig som arbetskamrat".

"Det du gjorde var så modigt och så bra".

"Jag skulle inte våga göra samma sak".

"Min hjälte".

"Du ska vara stolt över dig själv!".

P.S. Jag vill passa på att tala om för mina kära vänner som läser att jag vet, JAG VET, att jag har varit enormt dålig på att ta kontakt och vara social de senaste veckorna. Det har varit tungt nu en tid, men nu börjar saker och ting ordna upp sig och lätta lite och inom väldigt snar framtid så kommer ni höra av mig, det är bara det att det är så många som väntar. Många samtal att ringa, många sms och mail att svara på, men jag lovar, jag ska börja svara nu... När jag på nätterna börjar drömma om att ni tar farväl av mig, då ringer det varningsklockor. Toksaknar er allihop i mitt liv ska ni veta!

Jag öppnade bildmappen i datorn och började bläddra en hel del. Det är skönt att göra, man hamnar i en helt annan tid och det är mycket känslor. Sköna känslor.

Men så kom jag mot slutet och en bild öppnades på en person. Det är så blandade känslor i att titta på dig. Jag minns de riktigt fina stunderna vi haft. Det skratten vi delat, de killar vi diskuterat, ratat och imponerats av. Du var en av de få som förstod mig i mitt tänk, du var en av de få som kunde ha en helt fristående men oftast väldigt klok åsikt när vi diskuterade. Du var en person jag pratade med innan jag tog ett beslut. Samtidigt som jag blir glad av att titta på dig så blir jag så jävla ledsen. Det är riktig smärta och sorg i att titta på dig. Saknaden efter dig är så stor att ögonen tåras. Om jag bara kunde få återse dig, om jag bara fick träffa dig. Jag skulle krama dig så hårt, så länge och fälla glädjetårar.

Till alla; se till att idag, och imorgon, och för alltid, uppskatta de personer ni har i er närhet som betyder mycket. Innan ni vet ordet av det kan de vara borta.

Jag saknar dig något så kopiöst, älskade vän!



Tillägnad dig;

Jag får nog hålla allt tillbaks,
det finns ingenting som räcker.
Hjärtat kom aldrig till tals,
i ett block som bara läcker.

Men ändå,
du, min vän i livet,
se hur kvällen brinner opp.
En enda sak är givet,
vi är två hjärtan,
i samma kropp.

Om jag tappar allt igen,
det är möjligt att det händer.
Det kan vara svårt att hitta hem,
från alla hav och alla länder.

Men ändå
du, min vän i livet,
se hur sommaren blir höst.
En enda sak är givet,
du bär min luft,
i ditt bröst.

Ungefär sådär känns det nu. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det händer galet mycket i livet just nu och jag finner knappt mig själv i allt det här. Det händer mycket på jobbet med barn - och vuxenmobbing, lagom rörigt, men det tar inte slut där. Det händer mycket privat också nu. Jag har fått fyra ganska tunga besked på kort tid. Ett av dem är riktigt tungt. Av respekt till andra och till mig själv så går jag inte in vidare på det. Fast jag kan säga som så, att i alla fallen är jag maktlös och kan bara vänta och se. Alla besked påverkar inte mig direkt, men indirekt. Två av dem påverkar mig direkt, och de är väl de värsta av alla fyra. Väntan är verkligen något som kan tära på en psykiskt. Jag försöker se ljust på alltihop men det är inte enkelt att låta att bygga upp scenarion. Just nu sover jag mer än innan allt det här drog in i mitt liv men vaknar och är tröttare än någonsin!

Jag försöker få livet att fortgå under tiden och koncentrera mig på det mest väsentliga i mitt liv för att få det att fungera. Samtidigt försöker jag jobba på att känna min inre lycka, det är väl det främsta nu. Om inte jag kan känna lycka i allt det här så kommer det bli än mer hopplöst. Än så länge känns det dock okej. Men all vaken tid, utöver jobbet där jag måste samspela med människor, vill jag just nu bara vara hemma i min ensamhet och vara med mig själv. Jag förstår också att jag inte kan fortsätta såhär, det drar mig ifrån min omgivning, men jag orkar bara inte! Idag skulle jag gått och fikat och gått på bio, men var inte alls upplagd för det, så det blev ingenting med. Vad hjälper det mig att låta bli? Ingenting. Jag vet att det förmodligen är precis vad jag behöver, ta mig ut och träffa människor, men samtidigt vill jag bara vara med mig själv.

Nära och kära... Jag försöker, tro mig när jag säger det.

Igår hade jag ett glädjande telefonsamtal dock. Ibland händer det saker i ens liv som man inte kan förutse eller hade vågat hoppas på, men som kan visa sig bli bättre än man trodde.

Mitt i allt det här är jag otroligt tacksam för Melissa Horns och Anna Ternheims musik, som går riktigt varmt i högtalarna nu.