Jag är verkligen sämst på att skriva i min blogg. Och jag är sämst på att höra av mig till mina vänner. Men livet springer på och när jag väl är hemma och kan ligga på min soffa så är det ganska skönt att bara ligga där. Men jag tänker att jag ska skriva i min blogg och jag tänker på mina vänner och att jag ska höra av mig. Jag har fått lära mig att det är tanken som räknas...? Skämt och sido.

Det viktiga för mig är att ni vet att jag tänker på er.
<3

När jag nu ändå skriver så kan jag passa på att klutta ner att jag har det riktigt bra i mitt liv nu. Jobbet är bra, träningen går som den ska, mitt förhållande är ypperligt, jag har åtminstone öppnat matte B-boken och till och med räknat lite och andra, lite för privata saker för bloggen, har satt igång och rullar på. Det kommer bara bli bättre, liksom.

Om drygt en timme ska jag kampsporta mig lite och sen ska jag åka till Frapino och räkna lite matte i sällskap av den finaste människan jag vet.

Förra veckan reserverade jag en biljett till Anna Ternheims, av mig, efterlängtade konsert på rad 3. Vad gjorde jag? Jo, jag glömde hämta ut den. Dagen efter jag skulle hämtat ut den reserverade jag en ny och fick plats på 2:a raden. Woho! Vad gjorde jag? Jo, jag glömde hämta ut den. Förhoppningsvis blir det mer än en konsert i Sthlm.

Här kan man iaf lyssna på en av hennes låtar som finns på den nya plattan som släpps 28:e oktober.
Jag längtar ihjäl mig!

Nu har jag tagit tjuren vid hornen. Idag fick jag veta att man tydligen kan plugga matematik på egen hand och sen bara gå och tenta av det på komvux och därmed få poäng. Jag ska dock mejla och dubbelchecka detta.
Jag fick också veta att man tydligen kan låna läroböcker på biblioteket(!). Det kanske borde ha sagt sig själv? Nåja. Jag susade iväg till ett bibliotek och fick tag i matematik B-boken på komvuxnivå iaf.

Jag har varit och inhandlat lite block och annat pill och är ganska taggad!

Ja. Okej. För en tid sen presenterade Vincent Barcraft för mig och undrade om vi kunde gå på det någon gång. Det innebär att man slår sig ner på en sportbar och tittar på Starcraft. Jag har aldrig fått för mig att testa spelet men vad gör man inte för sin pojkvän? Så jag sa ja, någon gång kan vi gå.

Dagen är nu kommen.

Jag tycker det är viktigt att man engagerar sig i varandra på det viset åtminstone en smula. Man kan ju inte dissa något innan man har gett det en chans. Det återstår att se vad jag tycker om saken.

Jag har precis tittat på en timme lång dokumentär om barnhemmen i Sverige som för 40-50 år sedan skulle ha hjälpt barn i misär men som istället gjorde barnens liv till en mardröm. Orealistiskt arbete och arbete som man inte kan finna en poäng i förekom varje dag på barnhemmen. De fick gå i skola mellan 8-12 om dagarna och hade aldrig läxor. Då är det inte så konstigt att en rapport säger att barnen på Skärsbo inte lärde sig något i skolan. Det fick inte heller sitt höstlov utan föreståndaren införde då höststädning i en vecka istället. Trädgården skulle vara näst intill kliniskt ren. Om arbetet i trädgården tog slut kunde de få gå och plocka grenar i skogen bara för att de skulle plocka något. Trots att barnen utförde trädgårdsarbetet så kunde de rent sadistiska vårdarna gå förbi och slå dem i magen med en kratta eller för den delen nypa tag om deras bröstvårtor och vrida allt vad de kunde. Vanliga bestraffningar var klart fysiskt våld men också att få ligga på en säng i ett rum fastspänd med ett bälte som gjorde att de bara kunde stirra upp i taket. Där kunde de få ligga upp till 14 dagar. Inlåsning var väldigt vanligt.

Klockan 9 på kvällen var det läggdags och då skulle det vara släckt och helt tyst. Om barnen fortsatte tissla och tassla fick de ett par varningar. Om de inte tystnade då kunde de dras ur sin säng och få stå i 3-4 timmar i ett hörn innan de fick gå och lägga sig igen. Där skulle de stå helt stilla. Även om de kliade sig eller hostade fick de stryk.

En man på Skärsbo råkade ut för sexuella övergrepp av en vårdare som följde med pojkarna till duschen. Vårdaren visade där på pojkarna hur de skulle tvätta sitt kön och när han hade visat det tvingades pojkarna till att visa på honom.

Mina egna tankar går till Hitlers koncentrationsläger och min egen uppväxt hos min tyska far när jag ser dokumentären. Men för min del bortsett från sexuella övergrepp - VIKTIGT! Sexuella övergrepp har min far inte gjort sig skyldig till.

Många av barnen som levde på barnhemmen hamnade i droger och kriminalitet i vuxet liv och många har tagit sitt liv. En av männen som var med i dokumentären har i vuxet liv startat en förening för de människor som levde på barnhemmen som barn. En förening för att skapa stöd. 3 veckor efter intervjun till dokumentären tog han dock, tragiskt nog, sitt liv.

Anledningen till omhändertagande av svenska myndigheter på den tiden kunde vara att en familj var en så kallad "resande familj" också kallade "tattare". De barnen omhändertogs nästan som en regel. En annan man omhändertogs för att han hade läs och skrivsvårigheter (idag benämnt dyslexi) och därför skolkade. Andra barn omhändertogs för att deras föräldrar var alkoholiserade och misshandlade sina barn. Är det det som kallas för ödets ironi?

Det är så mycket mer man får veta i dokumentären, bl.a. vårdarnas syn idag på vad de gjorde för 40-50 år sedan. Jag tycker absolut att alla borde se den. Den är hjärtskärande och helt klart sevärd. Jag har lagt in en länk till den nedan.

Underbara och trevlig måndag, right?
Mjaa... jag tar mitt fruktansvärda humör och går till jobbet idag!

Idag har jag och Vincent varit tillsammans i ett halvår. Igår var vi ute och åt finmiddag för det. Med beting på fin. Det var exklusivt. Jag och Vincent hade lite problem med att känna oss avslappnade på stället. Ingen av oss är direkt "fina" av oss. Det är klart att vi är fina men ja... ni fattar. Hoppas jag. Vad ska jag säga om maten då? Den var god. Jag åt toast skagen till förrätt och biff rydberg till varmrätt. Vincent åt någon förätt som innehöll 5 smårätter och kyckling till varmrätt. Lite franska ostar med fikonmarmelad och en del Staropramen senare så var vi uppe i en ganska fin nota. ^^

Själva dagen idag har vi bara ägnat åt varandra och bara varit i varandras sällskap. Vi låg i sängen länge idag, åt mysfrukost och tittade på LOST tills det var dags för mig att åka hem. Usch, ja. Jag har nått graden av kärlek då det gör ont i mig att lämna honom.

Ett halvår är det iaf och det är underbart att vara med honom.