Någonting som jag tycker är riktigt, riktigt tråkigt är när flickvänner inte helt och hållet kan hantera sin pojkväns tjejkompisar. Jag har förlorat riktigt nära vänner pga detta, för att flickvännen ställer ett ultimatum.

Det jag har svårt att förstå är varför man vill begränsa sin pojkväns liv på så vis? Om man nu älskar honom så borde man vilja se honom lycklig. Men att ställa ultimatumet: jag eller hon, till honom är inte svaret på problemet.

Jag känner uppriktigt sagt med dig om du är så osäker på dig själv och inte vet var du har honom. Det här handlar inte om att du inte litar på henne, som den vanliga klyschan säger, det handlar om att du inte litar på honom.

Det här har hänt mig 4 gånger på 10 år, och då har det varit en person likt en tvillingsjäl som har jag förlorat. En har jag fått tillbaka, en är helt borta, en vet jag mår bra. Det är lite sorgligt. Det är absolut inte så att jag klandrar henne för allt, men om hon inte ställer ultimatumet så behöver han aldrig välja heller.

Tänk en gång till på vad ni verkligen gör innan ni handlar på detta viset.

Jag har ikväll träffat en av mina vänner, Andreas. I bilen på väg hem så började jag fundera vidare på någonting som jag och Andreas pratade om, just att knyta an till människor. Jag började fundera över mig själv och hur jag beter mig olika beroende på vilken vän jag är med. Nu menar jag inte att jag helt och hållet skiftar personlighet, men te.x. hur mycket jag öppnar mig beroende på vilken vän jag är med. Tankarna förde mig tillbaka till helgen då jag träffade en vän, och till en dialog vi förde, jag vet inte vad som föranledde dialogen men han sa något i stil med:

- Ja, men jag vet inte hur din uppväxt och omständigheterna kring den påverkar dig idag.

Egentligen har jag svaret på den frågan och kan lägga ut det rakt upp och ner, men jag gjorde inte det. Jag kom bara inte för mig att göra det. Om jag då tänker tillbaka på Andreas så jag har _inga_ som helst problem med att säga vad som helst till honom. Vi förde ikväll en diskussion om hur våra uppväxter påverkar oss idag.

Jag som tycker om att analysera saker, eller ja, tycker om och tycker om, min hjärna gör det vare sig jag _vill_ eller ej. Jag började direkt fundera över vad det är som gör att vi människor kan öppna oss mer för vissa av våra medmänniskor än för andra. Andreas nämnde te.x. att han har mycket lättare för att öppna sig för en skåning eller en norrlänning pga dialekten. Jag började fundera över vad skillnaden på mina två vänner kan vara. Jag kom dock fram till att jag känner mig bekväm med båda och har någon form av grundtillit till dem. Då började jag istället tänka tillbaka lite och fundera över vad människor tidigare sagt, att det är lättare att komma underfund med mig efter ett tag, när man har lärt känna mig och när jag har fått min tid att känna av en ny människa. Det är en annan grej jag har efter min uppväxt - jag är väldigt observant mot nya människor och kan utåt sett verka väldigt arrogant, men allting handlar om att jag måste läsa av människan först. Det kan ta en timme, en dag eller en vecka. Slusatsen jag drog var att jag har känt Andreas längre och att det är däri det ligger. Eller så får jag tro det tills nästa analys sätter igång.

Behöver jag nämna att jag finner människors funktion enormt intressant?

Ikväll när jag loggade in på min blogg så hade jag fått en kommentar som kan vara något av det dummaste jag läst på länge. Det framgår ganska tydligt i kommentaren att den här personen vet vem jag är. Det jag däremot tycker är enormt fegt, det är att inte berätta vem man är om man nu ska rikta kritik mot någon, framförallt då kritiken är helt fel. Det är dock en kommentar som jag gärna vill svara på och därför lägger jag ut den och svarar eftersom personen i fråga uppenbarligen läser min blogg.

Den här kommentaren skrevs på inlägget: Att vara en vän trots att man inte vill.


Kära "M".
Jag skulle aldrig få för mig att uttala mig om något som jag inte vet tillräckligt mycket om. Det finns gott om omständigheter i den här relationen som är så självklara så att jag behöver inte anta, dessa omständigheter vet uppenbarligen du dock ingenting om. Vad vet du om att jag inte har konfronterat personen i fråga? Vad vet du om att jag inte har tagit beslutet att avsluta relationen på eget bevåg? Jag har inte facit till hur vänskapliga relationer skall fungera generellt, däremot har jag facit till hur jag vill att mina vänskapsrelationer skall fungera. Märk att jag i inlägget skrev om hur jag vill att det ska vara. Jag tror heller inte att jag vet allt om personen i fråga, då skulle inlägget blivit väldigt långt, så välj dina ord väl. Jag tror heller inte att jag anser mig vara en bättre vän än vad jag är, det är mer så att jag är den jag är och vissa människor har nappat på den kroken - tycker om mig för den jag är och är min vän. Hur skulle du förklara att jag inte har problem med någon av mina andra vänner om det nu skulle vara mitt sätt att vara vän på som är fel? Och hur kom vi ens in på mig som vän, liksom? Jag känner personen i fråga tillräckligt för att kunna avgöra att den här personen egentligen inte bryr som om personen i fråga är min vän eller inte. Det är knappast som så att jag drar denna slutsatsen på få händelser. Vad i allsin dar vet du om hur väl jag känner personen i fråga? Jag lyfter heller inte mig själv till skyarna, jag anser mig däremot vara exemplarisk på mitt eget vis. Hade jag inte varit en exemplarisk vän så skulle jag inte haft några vänner alls. De vänner jag har, har dessutom inga problem med att verbalt uttrycka att de tycker att jag är bra, så jag antar att min egen självkännedom och mina vänners åsikter då gör mig till en mer eller mindre exemplarisk vän.

Vidare... att du däremot inte verkar tycka att jag är en exemplarisk vän får stå för dig. Om du har något bekymmer som involverar mig så önskar jag att du pratar med mig om saken. För tillfället har jag inga vidare orosmoln i mina relationer så jag kan heller inte få någon ledtråd om vem du är, å andra sidan har jag ingen nära vän som har med bokstaven "M" att göra, så du kanske helt enkelt inte är min vän? Eller så är du "fel" person som har tagit åt dig av inlägget. Ifrågasätt mig istället i sådant fall. Det du gör i din kommentar det är att anta att jag inte vet ett smack om saken egentligen utan att det jag tänker är antaganden och DET är det DU som inte vet ett smack om! För mig låter det som att du borde sopa rent framför din egen dörr innan du säger åt mig att sluta anta en massa saker och istället konfrontera personen.

Nr. 1 - du vet inte om jag nu har konfronterat personen.
Nr. 2 - anta och utelämna konfrontation är precis vad du själv gör i din kommentar.

En sak till M, helt uppriktigt - jag hoppas inte att du är min vän. Jag förväntar mig nämligen mer av mina vänner än sånt här trams.

Jag såg precis att en av mina vänner gått med i en ny grupp på facebook som heter; Vi som skiter i BEACH 2010 och fortsätter med alkoholen och godsakerna.

Är jag en av de få som inte tränar för att se så jävla beach-ig ut? Är jag en av de få som tränar för mitt välmåendes skull och inte för att se så snygg ut inför alla andra?

Träning handlar om så mycket mer än att se snygg ut. För min del handlar det om att en kropp som har mer muskler återhämtar sig fortare vid sjukdomar och skador. Sen att jag har en fetisch för muskler på mig själv är en annan sak. Löpningen handlar dels om att inte samla på mig ohälsosamt fett och framförallt inte bukfett därför att detta kan orsaka många hälsorisker. Löpningen utför jag också därför att hjärtat mår bra av att få flåsa, syreupptagningen förbättras av att mina lungor får arbeta regelbundet. Löpning gynnar hela kroppen, syreupptagning i blodet, blodcirkulation, skelettet - till och med ditt svett är slaggprodukter som du inte hade velat ha kvar i kroppen om du hade fått chansen att se hur det ser ut.

Sluta göra träning till en så ytlig grej. Sluta träna inför sommaren och börja träna året om!! Din kropp och du kommer må mycket bättre i längden av att göra träningen till en året-runt-grej. Dessutom sänker du din kropps ålder mer och mer när du tränar regelbundet, och vem vill inte det?

En fråga, och det är egentligen bara en fråga jag kommer slänga ut;

Vem är mest patetisk? De patetiska människorna eller de som måste tala om för de patetiska människorna att de är patetiska?

Jag har många tankar som väcks av den frågan, men jag känner att jag inte vill tycka till om saken. Jag har en väldigt stor acceptans för människors olikheter.

För det andra. Varför är det så fel att inte uppskatta Blondinbella? Jag läste för en stund sen en killes blogg som hade skrivit om denna fantastiska tjej med så stora läppar, Sveriges största blogg och att alla bara är avundsjuka på henne. Snälla... ni som tycks avguda Blondinbella, har tanken slagit er att vi som inte gör det inte alls är avundsjuka utan vi kanske rent av inte uppskattar henne på det viset? För mig är hon en cool tjej, men endast för att hon är 19 år och redan har 4 företag som hon driver. Tjejen slår sig fram, credit for that! Man jag öppnade precis hennes blogg och såg ett inlägg lite längre ner där det stod en rad; "Titta vem jag äter lunch med!", och så hade hon lagt in en bild på henne och Özz Nujen. Med all respekt för dig Blondinbella, men det är lika intressant som att jag torkade spyor på mitt jobb idag.

Det känns som att jag är den enda i Sverige som missat vad Blondinbella egentligen är så känd för? För saken är den att jag har inte en aning, men så läser jag aldrig Hänt extra heller, (om det nu ens finns en tidning som heter så).

Visste ni förresten att skvallerreportrar blir nominerade i någon form av utmärkelsegala nu för tiden? Alltså för att gräva i andra människors liv. Och visste ni att det finns en kulturreporter i Sverige som tjänar 58 000:- i månaden? När det finns människor som sliter med deras kroppar fysiskt och ska vara glada om det får 18 000:- beviljat!

Och nej, få inte ens tanken att dra paralleller mellan 18 000:- och mitt fysiska arbete, för jag tjänar betydligt mer än så. Men jag vet på ett ungefär vad de idag kan få slita för inom vården. Orättvisor - how we do hate that!

Jag skriver det en gång - vart är vi på väg?

... inom mig för att få ut det. Det blir så ibland, antar jag. Jag kände att jag hade fått kläm på hur jag skulle bära mig åt för att uppnå något jag söker, men idag kom ett bakslag på det, och bägaren rann över lite.

Jag nyper mig dock i armen för att förstå att det finns så många runt omkring mig som är så måna om mig. Heter man Anki så är man van vid att få ta vara på sig själv. Ni ska veta att jag är så tacksam över att ni finns där, men samtidigt blir det så emotionellt för mig, att ni bryr er.

När skulle man sluta få känna det man känner? Idag blev jag omfamnad av en person som sa;

- Du fixar det! Du är stark!

Men varför måste jag alltid vara så stark? Varför måste jag alltid vara den personen som man anser klarar sig? Varför kan inte jag få gråta när det rinner över? Om jag vill ta på mig offerkoftan i 20 minuter så låt mig göra det. Huvudsaken är att jag tar av den någon gång. Ibland måste även såna som jag få känna. Jag vet att de orden var väl menade och uppmuntrande, men det är inte alltid det man vill höra på en gång. Jag uppskattade dock kramen enormt mycket och att samma person kallade mig "gumman". Jag vet inte varför, men det är ett ord jag fullkomligt älskar att få höra.

En annan person sa idag;

- Du får ha på dig offerkoftan hur länge du vill och du får känna precis vad du vill, och det finns ingen som kan säga åt dig när du ska sluta.

Josefine! Älskade vän, du har ett rum i mitt hjärta som bara är för dig. Vi har gjort varandra så mycket ont, och framförallt, jag har gjort dig ont, men ändå finns du där. Du har haft ett enormt tålamod med mig i väntan på lärdom. Och sommaren 2009 lärde du mig verkligen vad man inte gör. Konflikt föder relation och idag har vi en relation jag inte skulle vilja vara utan. Du är så snäll, omtänksam, en god lyssnare, respektfull, förtroendeingivande, förstående.......jag skulle kunna rabbla på! Fast istället väljer jag att säga;

Tack för att du förstår när jag inte gjort något rätt.
Tack för att du finns där med ditt förstående sätt.
Tack för den uppmuntran du gett då som nu.
Men mest av allt, tack för att du är du!

Jag älskar dig, min banan!

Åtminstone för oss som har gemensam tvättstuga där vi bor. I mitt fall kan det innebära att vi är 4-5 personer som tvättar samtidigt. Jag stod precis i tvättstugan och hängde in kläder i ett torkskåp brevid en kille, och under bara ett par minuter hann jag uppfatta att han gärna lägger lite extra pengar på sina underkläder, att han har flickvän och att hon verkar vara lite större byggd.

Sen slängde jag en blick på mina egna kläder i torkskåpet, ja... Där kan man snabbt dra slutsatsen att jag tränar mycket, att jag tycker om färger och är estetisk.

Jag är med andra ord redan dömd i tvättstugan!
Det är ju helt absurt egentligen.

Sen att jag just idag har en t-shirt som det är väldigt mycket goth-varning på, det är ju en helt annan sak ;P

Oavsett vad du ger en kvinna så kommer hon att ge dig någonting bättre.

Ger du henne en spermie, ger hon dig ett barn.

Ger du henne ett recept, ger hon dig ett mål mat.

Ger du henne ett hus, ger hon dig ett hem.

Ger du henne ett leende, ger hon dig sitt hjärta.

Hon multiplicerar och förstorar allt, oavsett vad du ger.

Så.... om du ger henne skit, så kan du förvänta dig ett helvete tillbaka..

 

Det bästa jag läst på länge! =D

Fucking bullshit! Det är för helvete playern som spelar!

Vet ni vad som gör mig jävligt arg? Det är killar som visar att de knappt är torra bakom öronen och luktar kiss genom att leka med tjejer och deras känslor.

För helvete, väx upp! Om ni ska vara sådana fega små skitar kan ni lika gärna springa hem till mamma istället för att vistas ute bland folk. Ni älskar att flörta och få en tjej på halsen som sen ger er uppmärksamhet, och när ni får uppmärksamheten så tar ni avstånd från henne!! För faktum är att ni hellre skulle hugga av er högerarmen än att säga till en tjej att ni inte vill ha henne. Men vet ni? Jag tycker det är dags för er att växa upp, bli en man, ta konsekvenserna av ditt handlande, för fan!

Det är för helvete mina vänner ni sårar! GAH! :@

Ibland önskar jag att jag kunde ge lite av min erfarenhet till min vänner så att de skulle kunna genomskåda en player.

Vet ni killar när ni framstår som mest patetiska? Det är när ni blir helt tysta, det hörs inte ett ljud från er. Ni är så jävla dumma i huvudet så ni tror att det gör allting bättre och att ni då skonar tjejen. Men ska jag berätta för er vad er tystnad orsakar? Den orsakar 1 000 000 tankar hos henne. Och många av dessa tankar är kritiska tankar mot henne själv. Varför ens orsaka en annan människas lidande på det viset? Visa att du är smart och säg istället till henne att du inte vill!

Jag är så trött på att gång efter gång få höra att mina vänner har råkat ut för er. Jag är inte trött på att lyssna på dem, det kommer jag aldrig bli, men jag är trött på att ni killar är så jävla omogna! Ni får fan börja stå ert kast och ta konsekvenserna av ert flörtande.

Och till er tjejer, som sitter funderar på varför han inte hör av sig, och varför han sa så, och varför han INTE sa så, och du som tänker att du måste vara den mest naiva och mest korkade tjejen i ett par skor - jag har en sak och säga dig;

- Sluta tänk så, NU!

Om han är så jävla dum i huvudet så att han kastar dig i sjön så får han fan skylla sig själv. Och du är allt annat än korkad, det är han som är en jävla pisspotta. Nedvärdera inte er själva en dag till åt att tänka på honom. Jag ska säga er en sak tjejer, en kille tar det han vill ha och om han är intresserad så märker du det. Han är kapabel till att lyfta en telefonlur och han vet hur man skickar ett sms, och tro mig, han gör det om han vill. För en kille som är intresserad av en tjej så finns det ingenting som heter att han inte hade tid eller möjlighet att höra av sig. En kille som är intresserad vet du vart du har! Det finns en bok som alla tjejer borde läsa;



Den borde vara din fucking bibel i bokhyllan! För min vänner som läser bloggen så står boken i min hylla till förfogande.

Tjejer sluta nedvärdera er själva. Ni är alla värda en kille som tänker på dig det första han tänker på när han vaknar på morgon, och det sista han tänker på innan han somnar - det är dig!

Jag tänker i samma inlägg ge credit till killarna som faktiskt tar ansvaret för sina handlingar och klarar av att säga till en tjej att det är slut på deras romans eller vad det än må vara. Jag vet att det finns några guldkorn och jag själv känner till 3 stycken.

Jag skulle plocka ner hela himlens stjärnor till er 3 om jag kunde!

Mr.R, Mr.P och Mr.V, ni är coola som få!