Japp. Det är Vincents tolkning av oss två.
Den är ju helt fantastisk och han har verkligen tänkt på allt, till och med längderna i förhållande till varandra.
Ni förstår väl alla att jag är den långa? :)

Idag insåg jag plötsligt att jag och Vincent (faktiskt redan) har varit tillsammans i en månad.
Det känns som att han precis blev min.
Det är enkelt att vara med honom och känslorna blir bara starkare och starkare hela tiden (nej, inte för att de har varit svaga vid något tillfälle).
Och ännu längre tid ska vi spendera tillsammans.
Ja, älskar honom, det gör jag!

Det hela började med att jag hade bjudit in vänner till ett after work på The Liffey i fredags. Efter någon skum sjukdom natten mellan torsdagen och fredagen så mådde jag skit av allt valborgsfirande på jobbet i fredags. Efter att konstant ha stått upp i fyra timmar så mådde inte min rygg bättre. Nåja, det hade ju faktiskt blivit lite konstigt om jag inte hade dykt upp på kvällen, många kände endast mig. Så jag ställde inte in utan åkte dit. Efter att ha fått i mig en öl eller två så mådde jag genaste bättre. Eller så bedövade alkoholen allt(?). Det blev en riktigt lyckad kväll och vi blev ganska många till slut. Många öl och lite tjejhångel senare var Vincent så full att han ville åka hem. Jag insåg att det faktiskt var läge för mig också att göra det så vi började traska till t-banan och vips(!) så landade jag på Reimersholme!

När min klocka skrek vilt igår så var det mer eller mindre bara till att kliva upp för att hinna hem och duscha och fixa innan jag och Vincent skulle åka på kryssning. Skrivet och gjort. På eftermiddagen mötte jag upp Vincent för lite indisk mat innan båtfärd och allt, han fräste lite åt min mat men var väldigt glad över sin egen(förutom ett(ruttet) kycklingben). Väl vid båten så fick vi stå i en ganska lång kö och råka ut för både den ena och den andre nöten. Någon gubbe försökte tränga sig och någon ung kille reagerade starkt på det. En gammal _jävla_ tant försökte tränga sig förbi mig och Vincent när det väl var vår tur, men pah(!), föga, jag var snabb!

När vi väl fann vår hytt efter att jag surrat förbi rätt korridor och allt, så insåg vi att vi skulle bo i en skokartong och sova i världens smalaste säng för två personer(nej, den var egentligen inte för två personer). Vi tog oss nästan omedelbart till pianobaren, möttes av en man som spelade och sjöng, hittade ett par sittplatser bredvid en liten filur och hans mor och beställde de äckligaste drinkarna vid namn Piggelin. Så småningom försvann pojken och hans mor och vi fick en varsin fåtölj. Någon halv öl senare släppte jag på en idé om en kortlek och Vincent såg till att hitta en. Jag lärde honom ett spel vid namn Kungens hörna som han fastnade för. Jo, vi spelade det faktiskt resten av kvällen.



Efter att jag vid något svagt tillfälle fått för mig att jag skulle röka och kommit tillbaka så hade visst Vincent funnit en ny kompis. En riktigt skön och skadeglad liten figur.



Han hjälpte Vincent och tyckte själv att han var spelomgångens hjälte. När han sen skulle hjälpa mig i nästa omgång och Vincent försökte få honom att tala om för Vincent vilka kort jag hade så upptäckte vi att han var väldigt lojal också.

- Man kan inte hjälpa två samtidigt!

Nej, det är ju rätt.
Plötsligt reste sig hans mor från soffan en liten bit bort och sa till honom att hon skulle komma tillbaka och lämnade honom hos två främlingar. Eh, japp! Hon kom dock tillbaka(tack gode gud).


En kvinnlig pianist trädde in på arbetstid också. Det blev en riktigt fin musikkväll. Allt från Frank Sinatra till Norah Jones. Vi spelade mer kort och hann få besök av ovanstående kille ännu en gång som själv var med och spelade en runda. Vi blev ensamma med honom återigen då hans mor skulle komma tillbaka, vilket hon gjorde även den gången.

Jag och Vincent satt i pianobaren tills de stängde den vid ett på natten. Då gick vi på jakt efter en annan bar och fann en öppen bara en våning nedanför. Där fick vi i oss mat också, jag åt någon varm sak och Vincent åt en pizzabit som knappt var värd det lilla priset. Efter att jag hade ätit upp så somnade jag i fåtöljen och vaknade när jag började prata i sömnen:

- Du slutade kämpa...
Vincent - Va?

Det efter att jag hade drömt om att han sprang runt i några gröna trikåkläder och slogs mot något/någon. Det är ungefär vad jag minns. Vi bestämde oss för att det var dags att sova i världens minsta säng för två.

Jag vet inte vad den sängen gjorde med mig, jag har ont i en handled och spräckta blodkärl i båda armvecken. Vi ställde klockan med tanke på att det var riktigt mörkt i hytten och för att vi är duktiga på att sova bort hela dagar, nästintill i alla fall. Klockan ställdes på tolv, trodde vi, i själva verket var ju klockan elva när vi vaknade. Vincents telefon gick på finsk tid. Så, vi gick upp några trappor för att äta frukost bestående av kaffe, en apgod apelsinjuice, yoghurt med müsli och smörgås. En cigarett på det och sedan var det dags för shopping. Vincent hade tänkt handla mycket alkohol, han. Det fick han inte alls när han läste tullreglerna. Behöver jag nämna att han var besviken?

Och behöver jag nämna att vi hamnade i pianobaren igen efter det? Vi spelade kort och drack lite fram tills det var dags att gå av i Stockholm igen.

Vi kramades och pussades och skiljdes åt.
Det var sorgligt när det var över men det var en riktigt fin helg.

Jag har återigen haft ett fint dygn med kärleken. Han fyller mig med lycka.
Idag har jag spenderat större delen av dagen med honom och bara fått känna mig omtyckt. På sen eftermiddag lämnade jag honom dock för att möta upp Jossan för en fika. Det var alldeles för längesen. Mycket prat att ta igen där, dårå. När vi hade fått tillräckligt med träsmak i baken av Tuffy´s utemöbler i trä så bestämde vi oss för att ta en promenad istället. Det blev visst en ganska bra promenad: från Slussen till Gullmarsplan. Men vi hade ju så mycket att prata om.

Nu är jag hemma och njuter av att årstiden återigen tillåter mig att kunna sitta på min fönsterbräda, röka, lyssna på fantastisk musik och tänka på allt som får mig att le.

Jag minns när jag var den där tjejen.
Tjejen som vred sig i ambivalenta tankar.
Tjejen som var rädd om sitt hjärta.
Tjejen som tänkte alldeles för mycket på honom, på honom som hon inte kunde få.
Tjejen som kände smärta pga det.
Tjejen som formulerade blogginlägg efter blogginlägg om det, men lät de ligga kvar i utkastet.
Alldeles för feg för att publicera dem.
Tjejen som var rädd om sitt hjärta.

Jag minns när jag blev den andra tjejen.
Tjejen som till slut fick höra de tre stora orden, av honom.
Tjejen vars liv vändes upp och ner pga det.
Tjejen som inte behöver vara rädd om sitt hjärta längre, för att hon vet att han kommer värna om det.
Tjejen som kan tillåta sig att älska igen.
Tjejen som känner total lycka.
Tjejen som tycker att allt som står i det första stycket inte längre spelar någon roll.

Och hon fick en symbol av honom.
En staty som symboliserar de två.
En symbol för deras kärlek.
Och det var något av det finaste hon fått från någon kärlek.
Hon är så barnsligt förtjust i mening och tanke bakom saker och ting.
Och hon älskar honom.

Sitter på Frapino med Anna Ternheim i öronen och klottrar ner några rader i boken jag skriver på. Jag slås konstant av en saknad av mitt hjärta också. Andra halvan av mitt hjärta glassar i solen i Spanien just nu, undrar om jag blir lite brun av det också då?

Jag bor i hans lägenhet under helgen. Imorse när jag vaknade och han inte låg bredvid så kom saknaden som ett brev på posten. Den bara damp ner. Okej, jag vet att han bara är iväg i en vecka, men i början av ett förhållande så känns det. Men jag unnar honom det.

Så jag fortsätter att sakna honom några dagar till och när han väl kommer hem så ska jag krypa in i den välkända famnen igen.

Schluuurp!

Jag drömde hemskt nu på morgonen. Jag drömde att jag förlorade min pojkvän nu när jag äntligen fått honom. Och nej, inte så att han dog, utan till någon annan.

Min drömmar är alltid så tydliga och sakliga. Tro att jag kände smärta i drömmen.
I samma stund som jag tänkte att jag ville vakna så vaknade jag.
Uscha! Den kändes verklig! :|

Btw...
Smärta i bihålorna och en täppt näsa. Japp. Here I go again.

När jag åkte för att hänga med Vincent igår så hade jag inte en blekaste aning om vad som komma skulle.

"Nå, häng med Vincent dårå!"

Tänkte jag. Pah! Föga.
När vi satt och drack vår öl och småpratade så tittade han plötsligt konstigt på mig och verkade försvinna in i en helt annan värld.

Anki - Vad tänker du på?
Vincent - Hmm. Jag vet inte.

Nähä. Andra gången han tittade på mig så konstigt så var jag tvungen att fråga igen och svaret som kom (- Ta inte det här på fel sätt men jag älskar dig) var _inte_ svaret jag hade förväntat mig. Helt plötsligt hade jag inte en aning om varken tid eller rum. Mina nerver ville allt annat än skärpa sig utan orsakade enorma skakningar i hela kroppen som jag inte kunde kontrollera. När det väl hade gått in i mitt huvud att han faktiskt menade att han älskade mig på ett kärleksfullt sätt och ville vara med mig så fick jag krypa till korset och banne mig berätta att jag (ju) känner likadant, men har varit väldigt duktig på att förtränga det under de åtta månaderna vi träffats (eller ja, åtminstone de senaste månaderna). En stund senare var vi flickvän och pojkvän.

Jag hade väldigt svårt att greppa det här igår, jag menar, jag har velat det här länge och plötsligt så bara hände det. Idag började det hela sjunka in i mig och mitt hjärta känner, det känner så starkt och jag är så glad och lättad över att jag äntligen får släppa på det. Jag är lyckligast!

Min egen låt, The lips, the touch, the eyes, som jag skrev till Vincent i september 2010 när jag trodde vi var på väg någonstans dit vi inte alls var på väg, har gått varm på min gitarr ikväll. Det är en helt annan känsla att spela och sjunga den nu.



By the way, jag har bytt låt i bloggen och nu är det Norah Jones som spelas med sin vackra låt Those sweet words.

Äntligen tog han sitt förnuft till fånga och äntligen är vi ett par!
Vincent och jag mot världen! :D

Jag fick en väldigt trevlig överraskning när jag kom hem idag.
Jag hade fått ett handskrivet vykort från Gran Canaria.

"Hej Pärlan! Sänder dig en varm och solig hälsning från Canaria. Allt är toppen och vi hoppas komma hem bruna. Farfar och Farmor."

Aw! Det gjorde min dag helt och hållet.
Jag är dock fortfarande fundersam över hur det här vykortet har hamnat rätt. Hur har de fått tag i min adress i Farsta? Mitt namn står inte ens på dörren. Bra jobbat, posten!
Handskrivna brev är för underskattade i dagens läge, jag älskar det!

Framsidan på kortet får mig att drömma om sommarens utlandsresa också.

Igår tog jag ett jättesvårt beslut och gjorde det svåraste jag någonsin gjort. Jag avslutade vänskapen med människan som varit min själsfrände och betytt mest för mig de senaste 11 åren. När en relation är allt annat än vad jag tror på och tar upp min tid på ett negativt sätt så ser jag ingen annan utväg. Jag hade tänkt göra det på ett helt annat sätt, öga mot öga, men jag fick riktigt nog under lite smågnabb igår och sa helt enkelt att jag varken orkar med eller klarar av relationen längre. Reaktionen som kom efter det fick mig att känna att jag hade gjort helt rätt. Hjärtat smärtar men man kan inte bli annat än glad när man hör den här låten:

Dagen har varit precis vad jag behövde. Jag tog mig in till Vasastan för att äta brunch med Mustafa och jag borde förstått att det skulle vara fler människor där. Först fick jag panik därför att den 5:e december inte är en dag jag normalt socialiserar med människor men sen fick jag gott svälja det och slå mig ner. Jag åt en tre timmar lång brunch med sisådär 15 apsköna människor, en del har jag träffat förut och hela den bunten var _så glada_ över att se mig och jag fick en massa kramar, helt oväntade sådana också. Ytterligare några påpekade att jag har varit dålig på att socialisera med repliken:

- How are you? It´s been like ages!

Jag kom underfund med att ingen av dom faktiskt har sett mig sen tiderna runt min födelsedag. Damn!
Det var 15 människor som spred en enormt positiv energi och fick mig att tänka på allt annat.
Mustafa med flera tycker att jag ska göra det till en vana att äta brunch med dom på söndagar.
Den brunchen har genomlyst resten av min dag och ikväll känner jag mig väldigt tillfreds.

Efter det skulle jag hem och hämta bilen för att hämta en gitarrbag hos Jossan och plocka upp min syster för att göra det mest jobbiga jag kan göra den här dagen, någonting jag inte ville göra ensam, nämligen att åka till minneslunden och tända ett ljus för människan som tog en bit av mig med sig när människan lämnade livet den 5:e december 2003.
Bilder från den dagen som jag skulle vilja glömma var det enda jag kunde se framför mig när jag stod på kyrkogården ikväll men det gick ändå förvånansvärt lätt efter dagen jag har haft. Förra året var första gången jag lyckades tända ett ljus för människan på alla helgons dag och sommaren 2010 var första gången jag kunde besöka graven. Det blir enklare.

Det är tydligen fars dag idag.
Jag känner riktig glädje mer er som känner att ni har en far som ni vill uppskatta en sån här dag, det måste vara helt underbart. Och jag känner sorg med er som en gång i tiden hade en fin pappa.

Själv skickade jag iväg ett sms till min älskade farfar som figurerat som en fadersgestalt de senaste åren.
Det fick mig att längta hem till söder, men bara en gnutta.

Bilden är tagen sommaren 2009.

Mycket har en förmåga att hända mig under en och samma dag. För en gångs skull tänkte jag dela med mig av små roliga ting.

----------------------------

Anki och Lia satt idag på jobbet och förde en konversation i köket, in kommer Carina och hör Anki säga:

Anki - När jag blir full....

Carina fryser, stannar upp och säger:

Carina - Vad seriöst det känns att komma in här!

----------------------------

Lia var mitt uppe i att berätta något för Anki när hon helt plötsligt stampar foten i golvet och drar ett djupt andetag som om hon andades in för att blåsa iväg Anki. Anki fick ett socialt utspel och fick för sig att överspela hela situationen genom att dramatisera hur hon blåses bort. Vad hände? Anki backade in i ett hörnskåp och smällen av huvudet som slog i skåpet var utan dess like. Trots detta fortsatte Lia prata om... ingen mindre än... honom!

---------------------------

Lia satt och spelade gitarr i fritidsrummet när Anki trädde in. Anki fick ett plötsligt infall och kastade en penna på Lia som utbrast:

Lia - AJ!

---------------------------

Lia pratade när Anki återigen trädde in i fritidsrummet...

Lia - Mamma tyckte att det var konstigt när jag kom hem från London och Guns´n roses-konserten med halsfluss...
Anki (avbryter): Har du hört talas om långt ner i halsen 2?

-------------------------

Lia har terroriserat Anki hela eftermiddagen med den nya killen.
(Okej, kanske inte terroriserat, jag har en förmåga att överdriva ord.)
Lia tittade på Anki och log brett och nöjt över att han vill mysa med henne till helgas...

Anki - Äh, tyst med dig! Jag ska fan agera onaniflicka i två veckor!

------------------------

Anki kom ut från toaletten, såg Lia och Olle i hallen och insåg med ens att hon glömt knäppa skärpet, hon vände sig hastigt om och fixade till det. När hon vände tillbaka och mötte Lias blick så sa Lia:

Lia - Har de två veckorna börjat eller?

----------------------

Anki stod och skrev vid ett bord när Lia kom upp bakom henne och började hamra på Ankis rumpa, en skinka i taget i en utomordentligt jämn takt och sa:

Lia - Det här är roligt!
Anki - Det här påminner mig om något för någon vecka sen. Aw, du får det att kännas som att Vincent är nära!

---------------------

Det är så jävla älskvärt att jag kan ha hittat en ny människa att ha sociala utspel med.

Vid stängningsdags:

Lia - Anki, jag ser fram emot att komma hit och arbeta med dig imorgon!
Anki - Jag... typ... tycker kanske om att jobba med dig också.

Det är alla helgons dag. Det är en dag då det blir extra påtagligt.
Det är också väldigt nära årsdagen.
Den 5:e december är det 8 år sen jag såg min älskade farmor på dödsbädden.
Det tog mig nästan 7 år att kunna tända ett ljus för henne på alla helgons dag och det tog mig 7½ år innan jag kunde besöka hennes grav för första gången.
Jag drog mig väldigt länge för det därför att jag inte var redo att ta farväl vilket det kändes som att jag skulle göra om jag tände ett ljus för henne.
Hennes bortgång har varit väldigt svår för mig att acceptera.

Idag har jag mest gått och burit på en jobbig sorg inom mig.
Ikväll förmår jag mig inte att socialisera med människor utan håller mig inomhus och låter tårarna komma då och då.

Jag har precis pratat i telefon en bra stund med en person. Med tanke på vad inlägget kommer innehålla så håller jag personen hemlig.

I alla fall. Vi pratade killar och personen i fråga berättade om en kille som hon träffar och hennes rädslor inför det. Plötsligt säger hon:

- Aaa, och sen så körde jag den där klassikern du vet, man ringer upp och sen låtsas man att man ringt av misstag?

Anki - Va? Jag visste inte ens att det fanns en sån klassiker! :o

Kan vi inte alla bara göra en överenskommelse här och nu...
Från och med nu så slutar vi alla spela mindgames?

Åh, vilken utopi.

Det sliter riktigt i mitt hjärta att se så mycket misär i min omgivning just nu. Det verkar som att ni blir drabbade en efter en och faller som flugor. Jag önskar att jag kunde plocka in er i en enda stor famn, krama om er hårt och länge tills tårarna slutar falla.

Ni är alla så fina, älskvärda och värda all respekt.

Ni vet var ni har mig om jag kan göra något för er. Om ni behöver ett öra som bara lyssnar. Om ni behöver ta ut er frustration. Om ni behöver en axel att gråta mot. Om ni behöver ett skratt. Eller om ni behöver en stor kram.

Ni finns i mina tankar, all min kärlek till er!

... så sitter jag och funderar lite i min sköna soffa.
Om allting hade gått som planerat skulle jag rest hem till Blekinge om 1½ vecka.
Jag längtar verkligen hem nu, det är första gången på många år jag har känt så. Jag längtar efter att höra farfar sjunga på morgonen, efter att stiga upp långt efter honom och se att det finns kokta ägg till mig och att glas, mugg och bestick fortfarande står framme och väntar på mig. Jag längtar efter att ta med mig frukosten och tidningen ut på stentrappan och äta och läsa, samtidigt som jag lyssnar till fontänen som porlar med sitt vatten. Jag längtar efter att sen gå in och ta en dusch i den där lyxkabinen, med tropiskt regn, radio, massage och fan och alla hans måsten.
Jag längtar efter att sätta mig i bilen och köra in till Sölvesborg och ströva på gatorna med dess medeltida anor, att äta glass vid glassbåten som ligger i hamnen med den mest fantastiska utsikten. Jag längtar efter slottsudden och dess utsikt. Jag längtar efter att sätta mig på Tredenborgs strand kvällstid med min ipod i öronen och titta på horisonten. Jag saknar att sätta mig i bilen och besöka Hässleholm och Annika. Jag saknar alla middagar med farmor och farfar, till och med farmors halvtjuriga humör direkt efter jobbet, innan hon varvat ner. Jag saknar att sitta i källaren och titta på tv med dem, dricka kaffe och diskutera allt de säger på nyheterna, jag saknar till med att titta på varenda ett nyhetsinslag under en kväll, trots att de lägger fram samma nyheter. Jag saknar promenaden längs havet som jag och farmor brukar gå. Jag saknar min katt Felix.
Nåja. Livet som sådant är att en myndighet riskerat min hemresa lite, med ett saftigt återkrav och avslag på en avbetalningsplan. How we to hate CSN! Nu vet jag inte alls ifall jag kommer sitta i bilen på väg hem 14:e Juli eller om jag kommer få stanna i Sthlm. Om inget annat så är det bara att hålla ut till Augusti, då har jag semester och då ska jag _fan_ hem om ingenting annat!

Bilder från Slottsudden...











Bilder från Tredenborgs strand...












En molekyldel av Sölvesborg...



Älskade Felix...

,

Bilderna får inte på något vis användas utan min tillåtelse.

Jag fick ett nr i handen som jag skulle skicka ett sms till om jag var intresserad av en dejt.
En musiker vid 28-års ålder.
What the heck.
Vad är det värsta som kan hända?
Well, nu ska ni i alla fall få läsa om det mest konstiga.

Jag skickade ett sms till killen i fredags, han svarade och sms-konversationen löd:

Han - Hur ser helgen ut för dig?
Jag - Jag har lite smågrejer att pula med här och där, hur ser det ut för dig?
Han - Jag är ledig ikväll men jobbar lördag och söndag.
Jag - Ledig as in tillgänglig? Jag ligger mest på soffan och slappar.
Han - Vi kan väl gå ut och ta en öl på söder om du har lust? Eller något annat om du hellre vill det.
Jag - Ja! Jag är ett fan av både söder och öl! Let´s do it!

Jag klev upp från soffan och gick och gjorde mig i ordning.
Vi snackar hår, smink och rubbet.
När jag var klar kom det ett sms:

Han - Nu fick jag mitt jobb flyttat från imorgon till ikväll tyvärr. Men jag fikar gärna imorgon på dagen om du kan. Beklagar förvirringen.
Jag - Ah! Det beror på vilken tid, jag är ledig fram till 14?

Killen blir tyst.
HELT tyst!

När jag fortfarande inte hade hört någonting på lördagkvällen så skickade jag ett nytt sms, mest för att se om han över huvudtaget ville ses.
Mmm, förlåt killar att jag erkänner detta nu, men tjejer är bra på att testa er utan att ni vet om det.
Så jag skrev:

Jag - Vad tyst du blev igår... och synd att det inte blev någon fika idag! Vad sägs om måndag kväll?

Föga förvånande att han fortfarande inte svarat va?
Varför?
Varför vill man ge sitt nr till någon för att få en dejt för att sen banga på mållinjen?
Nej, nej, nej!
Såna fega skitar går inte hem hos Anki.
So, that´s it!
Spolad och klar!