Nr 1.

Jag tycker inte om att vara elak och jag tycker inte om att behöva säga nej. Till människor som jag inte känner så väl så säger jag ibland ja för att vara snäll. Efteråt mår jag skit för att jag inte har tagit hänsyn till hur det egentligen känns för mig och då blir det svårt att säga nej. Det hände mig för bara ett par dagar sen när en vän  hade ett förslag på något till mig (det finns anledningar till att jag inte kan skriva ut vad det handlar om) och jag fick egentligen inte så mycket utrymme till att säga nej. Så jag sa ja. I två dagar har jag nu mått ganska dåligt över det och haft ågren för att jag så starkt har känt att jag ville/vill säga nej till saken i sig. Idag insåg jag att jag inte kan gå runt och låta det ta upp min tankeverksamhet och låta det störa mig samt känna prestationsångest inför att fixa med ytterligare saker för att vara en tillräckligt bra person. Så jag ringde min gamla och kära vän Annika och berättade om situationen och hon peppade mig och fick mig och inse att jag måste "ta tillbaka" mitt ja. Jag tog modet till mig och tjuren vid hornen, formulerade ett mejl där jag bad om ursäkt men att jag var tvungen att säga nej för att jag kände så starkt att jag inte ville göra det och sen klickade jag på sänd. Efter att jag skickat mejlet och släppte en stor sten från min axel. Det känns jättebra nu och jag hoppas att personen i fråga också kan ta det på ett bra sätt, vilket jag tror.

Nr 2.

Nu har jag skrivit en incidentrapport kring förra veckans händelse då jag ramlade i stentrappan på jobbet och slog i svanskotan och stjärten. Det kan vara bra att ha om det skulle vara så att jag råkat skjuta lite på ryggraden eller sådär pga smällen. Det känns som att smärtan blir värre och värre för var dag som går och det gigantiska blåmärket är ju i vackraste världsklass också. :|

Det är den sista lördagen i november. Klockan närmar sig lunchtid och på Stortorget i Sölvesborg håller enstaka flanörer på att avsluta helgens inköp. Från en sidogata dyker plötsligt en grupp unga män upp. De marscherar sida vid sida och mannen i första ledet bär en grönsvart fana. Med bestämda steg tågar gruppen in och ställer sig i formation i mitten av torget. Ett par av männen delar ut flygblad och resten står kvar med bistra uttryck. De har kommit för att meddela att kampen mot judarna har nått Sölvesborg.

 Denna händelse kunde ha varit hämtad från 1930-talet, men utspelade sig i själva verket häromveckan. Gruppen på torget kommer från den militanta nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR. Organisationens mål är ett våldsamt maktövertagande av Sverige, avskaffande av demokratin och förföljelse av judar och andra oliktänkande. Att SMR menar allvar råder det ingen tvekan om. Många av aktivisterna är dömda för allt från mord, dråp, och misshandel till bankrån, grova vapenbrott och inbrott på polisstationer.

 Skälet till att SMR besökte Sölvesborg lördagen den 26 november 2011 var för att underrätta sölvesborgarna om att organisationen nu har etablerat sig i kommunen. SMR har ett starkt fäste i Kristianstad och representanter därifrån har på senare år genomfört flera aktiviteter både i Sölvesborg och i Karlshamn. Att SMR nu startar upp lokalt i Sölvesborg innebär att den nazistiska rörelsen efter flera års frånvaro nu har kommit tillbaka till Blekinge. Det är oerhört alarmerande nyheter för alla blekingebor.

 En etablering av SMR i Blekinge kommer att få svåra konsekvenser för länet i form av våld och hot mot allmänhet, politiker och näringsidkare.

Gårdagens humör: Jag var så himla, himla trött. Var jag än befann mig så höll jag på att somna.

Gårdagens klädsel: Militärgröna byxor och en svart/vit-randig tröja.

Gårdagens hår: Uppsatt i en knut.

Gårdagens bästa: Att jag fick cred från arbetskamrater och elever för arbetet jag gör.

Gårdagens sämsta: Att vara så trött.

Gårdagens jobbigaste: Att pga tröttheten halka i en stentrappa på jobbet och slå i min rumpa ordentligt. Övre delen av min ena skinka ser nu vanskapt ut.

Gårdagens saknad: Mitt träningsliv.

Gårdagens komplimang: Kom först från en lärare i sjuan som av en händelse hade suttit i det rum där jag höll samtal med elever i början av veckan, "Du skötte det där riktigt snyggt alltså! Och frågorna du kunde ställa till dem och sakerna de berättade... fan, du har ju lyckats bygga upp en riktig tillit där!"

Den andra kom från en grupp elever,

"Ska du jobba hos oss fram tills vi går i nian?"

Jag - Det vet man aldrig.

"Hoppas det! Du får inte sluta. Du är så himla bra!"

Den komplimangen kom dessutom från ett gäng elever som jag inte riktigt har kunnat vara säker på att de öht uppskattar mig.

Gårdagens jag: Det får nog lov och vara att halka i trappan. :|

Idag fick jag veta att någonting jag hade på jobbagendan i veckan har förändrats. Utan att prata med mig. Jag känner mig förminskad och trampad på (med tanke på alla detaljer kring det som jag nödvändigtvis inte nämner här). Jag är frustrerad. Det värsta är att jag inte får veta saker och ting direkt från rätt person utan att det går via en arbetskamrat som förmodligen "råkar" säga något som arbetskamraten inte ens vet om att han/hon "råkar" säga. Något av det värsta jag vet är att få reda på saker och ting på omvägar. Det kan få mig att tappa tilliten till en människa ganska fort. Det i sig är respektlöst men att dessutom ta beslut över mitt huvud....bah!

Gissa två gånger på om jag håller ögonen öppna för att stöta på den här människan idag. Inte nödvändigtvis för att det ska bli som det var tänkt i min jobbagenda utan för att människan ska veta hur det känns för mig. Det finns ingen ursäkt till att inte plocka fram ryggraden!