Jag slår ihop gårdagen och dagen i ett inlägg. Annars kommer jag bara halka efter.

Igår vaknade jag halvt _död_ på Rasmus soffa strax efter nio och undrade varför min väckarklocka inte hade ringt. Det hade den tydligen, det var bara det att jag inte hade vaknat av den. Det hade dock Rasmus och han hade varit på väg att kasta något på mig för det. Nåja, jag kom i alla fall upp någon timme senare, närmre bestämt vid tio-snåret. Då var det bara att studsa upp, brygga kaffe och hoppa in i duschen. När jag senare gick fram till Rasmus och Sussie och slängde fram nyheten att jag skulle vara tvungen att föna mitt hår trots att dom halvsov så tyckte Rasmus att jag skulle skita ner mig. Efter dusch och frukost var det bara slapp, slapp och slapp fram tills mitt tåg skulle gå av perrongen. När jag och Rasmus kom till tågstationen träffade vi två vänner till honom som hade varit i Amsterdam under helgen och knarkat upp några hjärnceller. Bra där. Mycket trevliga grabbar dock.

Väl på tåget, och det var skönt, så stod solen på och jag stoppade i skön electronica in öronen, inhandlade kaffe och godis i bistron, slog mig ner och bara njöt av att spana ut över Gästriklands skogar (eller var det Norrlands?), dagdrömma, tänka och känna att jag var på väg tillbaka till Sthlm.

Väl i Sthlm, dårå. Jag skulle hooka upp med Andreas för att fika med ett par italienare och han själv. Mustafa gjorde oss sällskap också, mycket trevligt. Vi gick till ett fik på Drottninggatan och efter att jag lastat av alla mina ressaker så gick jag, Andreas och en av tjejerna fram för att beställa vår fika. Tjejen började och jag stod mest med händerna i huvudet och trodde att jag skulle dö pga bakfylla. Servitören som skulle ta vår beställning tittade på mig på ett väldigt underligt sätt, jag slängde en blick tillbaka, han tittade igen och helt plötsligt stod vi och stirrade på varandra.

Han - Jag känner igen dig...
Jag - Jag känner igen dig också...
Han (efter att ha funderat en kort stund) - Frapino!
Jag - Va?
Han - Ja, jag jobbade där innan jag började här.

Och plötsligt kände jag igen honom. Han har tydligen slutat jobba där nu. Duktigt av honom att kunna dra den parallellen, men jag antar att det talar för hur mycket jag och Vincent hängt där, fast det känns inte som så mycket. Jag fick i alla fall min latte av honom till slut och ett hjärta med i den, dårå.

Jag - Aaaw!
Han - Aaaw! (Och log stort.)

Anki - Jaa, Andreas. Då går vi och sätter oss.

Vi hängde och slängde i en timme eller två. Men för mig kändes det mest som att jag skulle droppa död vilken sekund som helst, så när de andra avslutade allt gick jag gladeligen hem. Men ingen ro för den delen, jag var tvungen att göra ett stopp hos min favoritbanan Jossan också. Väl hemma igårkväll så dog jag verkligen.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag, efter att jag återuppstått, så har jag haft en bra dag på jobbet. Åtminstone fram tills jag läste dokument som hade skapats under tiden jag var sjuk förra veckan. Jag gick ganska kvickt upp till min chef för att bestrida en sak som stod i dokumentet som jag ville ändra till det motsatta. (Ja, vi snackar åtgärder för en elev.)

G - Du får tänka på att det åtgärdsprogrammet är skapat på den historia som fanns innan du kom in i bilden.
A - Ja, men nu har eleven visat på det motsatta.
G - Ja, under de tre veckorna du har arbetat som kaospilot. Jag tror att det är ett bra utgångsläge.
A - Jag tycker att det ska vara tvärtom.
G - Jag förstår det. Men du behöver tänka på historien som finns innan du kom, det är den historien som dokumenten är skapade efter. Sen finns det en historia från det att du kom - och den historien Anki... Ja. Den är helt fantastisk och du har åstadkommit otroliga siffror för den här eleven.

Well, tack då. Jag lämnade rummet med att säga:

- Okej, jag hör vad du säger. Men jag är inte nöjd. Jag vill att du ska veta var jag står i det här.
G - Det vet jag. Puss och kram!
A - Ja men så puss och kram, dårå!

En stund senare träffade jag vederbörande elevs mamma som sa:

- Jag vet inte vad som har hänt och jag vet inte vad du har gjort med "eleven" men det är en total förändring.

Ja, men tack igen då.
En stund efter det slutade jag dagens arbete och kände mig glad och nöjd, så jag slog till på att gå förbi särskolan på väg till bilen och säga hej till Gosgos. Hon satt och pusslade när jag kom in och jag knackade på dörren. Utan att först titta upp sa hon:

- Knack knack!
Gosgos (efter att ha tittat upp) - Anki! Jag vill åka med dig hem!
Anki - Nämen! Får jag sno en kram av dig då?

Det fick jag, och jag fick kramar från andra elever och personal också. Sen kom det:

Gosgos - Anki, du är min Gosgos! :D

Mitt i allt ringde min telefon och Adde stod och väntade på sin skjuts hem av mig hem. Ett telefonsamtal som fick mig att skita lite knäck, se föregående inlägg. Det var i alla fall väldigt trevligt att snacka lite med Adde och att få köra lite extra bil.

Ikväll tränade jag med min PT. Vi är sjuka. Han skulle ge mig en ny övning för mina biceps.

M - Ja... Och i den här övningen får du också lite träning för den här muskeln (och pekade på den lilla muskeln på utsidan av armbågen).
A - Runkmuskeln?
M - Ja... Jag tänkte inte säga det, men jag föreställde mig att du skulle göra det.

Skulle jag? :o

...och smått förbannad över faktumet att man kan gå runt och tro att saker och ting är precis som de ska vara och lever i det med en viss trygghet. Helt plötsligt kommer det fram att någonting inte alls är som man trodde att det var och det träffar en likt en käftsmäll.

Det är klart att saker och ting kan förändras, men när människor vet att saker och ting har förändrats och inte underrättar mig om det snarast möjligt - då kan jag bli en aning förbannad.
Jag tycker inte om känslan av falska fasader.

Så... Jag vaknade till slut på den där 2-sitssoffan och kände mig halvt invalid. Nej, men seriöst. Det gjorde jag inte alls. Jag är ju så liten att jag inte ens nådde utanför armstödet med fötterna. Jag vaknade av att Rasmus hade gått upp, klätt på sig och var på väg att gå och inhandla frukost.

R - Jag har bakismage.

En stund senare, med ett visst mått av rädsla gick jag in på toaletten, frågan var: hade Rasmus skitit sönder toan? Som tur var så hade han ju inte det. Jag låg och slötittade på dåliga komediserier i soffan tills han kom tillbaka. Vi högg lite frukost och efter det satte sig Rasmus och skissade och jag försökte få in en massa bilder och åstadkomma ett blogginlägg.

R - Helvete! Vad du sitter rak i ryggen. Och _helvete_ vad du skriver fort!

Återigen dårå. För ett ögonblick mindes jag när vi skrev verksamhetsplan på jobbet i somras och därmed Addes och Sylvias förvåning över min snabbhet(word?). Det blev ett stående skämt. Under tiden jag satt och skrev i godan ro så spelade Rasmus fulmusik och plötsligt kom vår allas Jason Mraz med sin I´m yours ur högtalarna och därmed kopplingen till Vincent och David som gubben ur lådan och jag fick skratta lite för mig själv.

När jag väl behagade vara klar med mitt blogginlägg och vänt i duschen och blivit klar så plockade jag fram gitarren och började spela och sjunga. Rasmus pratade då i telefon med en tjejkompis som begärde att få en kopia när min musik blir till en skiva. Rasmus kommentar var:

R - Vilka _mysiga_ låtar du gör!

Well, thank you dear!
Nå, dags för att dra ut på staden igen, dårå. Vi gick förbi Sussies jobb och hälsade på henne och sen gick vi vidare till en sushibar för att inta.... vad? Just det, rå fisk! Vi pratade lite med killen som äger restaurangen. Det blev trevliga ord utbytta om att det var första gången jag var i Gävle och det slank ur mig att jag bor i Sthlm och ditten och datten om man säger. När vi efter att vi ätit klart berömde dom kopiöst för sin fantastiska sushi så säger killen:

"Ni är alltid väldigt välkomna hit, speciellt du från Sthlm!"

Ninjaharkling. Jaha! Vad hände där då?! Vidare till en tobaksbutik för att inhandla batterier som vi senare inte skulle få någon användning för(Anki hade lagt minneskortet till kameran hemma hos Rasmus, suck). Killen bakom disken tittade åt batteriernas håll som också var kondomernas håll och tänkte väl att han skulle vara lite fyndig:

- Men är du säker på att det inte är kondomer du behöver?
A - Haha, nej! Jag måste ju ha batterier till dildon.

Och så hade jag i och med det fått tyst på honom också. Vidare till Bishop arms igen, dårå. Anki plockade ner porrboken igen som fick fungera som en röd tråd genom hela kvällen.

Remember?



Jag började med att läsa det för en 50-årig gubbe av den enkla anledningen att han tittade så nyfiket när jag och Rasmus pratade om boken. Hans kommentar var:

- Jaa... Sånt där är ju lite trevligt....

Jag pep därifrån fortare än fan, kan jag skriva.
Senare när en servitris gick förbi:

Anki - Ursäkta, kan vi få beställa här vid bordet?
Servitrisen - Nej, tyvärr. Ni måste komma fram till baren.
Anki - Okej. Men du, är ni medvetna om vad ni har för litteratur här?
Servitrisen - Nej?
Anki höll upp boken och sa - Läs!

Tjejen började läsa, blev knallröd i ansiktet, fnittrade till och pep ut från rummet fortare än kvickt.
Men okej, jag fick bege mig fram till baren där en riktig bondläpp på 24 år började ragga stenhårt på mig.

Han - Höhö! Titta, vi har båda körkort! Det går snabbt mellan Sthlm och Gävle...
Anki - Ja, men se där! Vad kör du? Epatraktor?

Jag kunde inte låta bli.
Till slut stängde också Bishop, jag köpte porrboken av Bishop, och vi begav oss hem till Rasmus igen, alla fyra... På vägen hem till Rasmus ställde jag mig dock och läste högt ur porrboken utanför en kyrka(?).
Jag, Rasmus, Sussie och Ögge pimplade mer öl och lyssnade på Hel(wtf!?) och snackade skit.

Jag kanske inte skulle vara den ultimata tjejen till lägenhetskompis. När jag insåg att Sussie skulle sova kvar sa jag:

- Nämen! Ska du sova kvar? Vad trevligt! Vill du ha kaffe imorgon?

Vi somnade vid fyra... Min klocka ringde nio. :|

Jag loggade in på facebook idag och fann en länk till en blogg. När jag klickade upp bloggen möttes jag av en lätt örfil. Det är en gammal vän från tonårstiden i Blekinge som skriver bloggen och om hur han arbetar för att bli drogfri. Whut?
Ni vet, det är en sådan människa som man aldrig skulle föreställa sig börja knarka.

Bloggen fick mig att tänka tillbaka på hur mycket jag sett, hört och läst sen jag flyttade från södra Sverige. Hur många man känner som fått sina liv förstörda, faktiskt. Många börjar knarka eller supa på tok för mycket för vad den mänskliga kroppen är gjord för. Jag har/hade vänner som har gått förlorade för drogerna.

Många i min ålder och yngre skaffar barn. Enligt statusuppdateringar på facebook så kan jag utläsa att väldigt många människor i södra sverige är så jävla olyckliga. Det är sorgligt att se. Det är som om de behöver gifta sig och skaffa barn med den där killen/tjejen som de har hängt ihop med sen högstadiet därför att de inte vågar hänge sig åt risker. När de sen fått barn så ska de flytta ihop, sen kommer bilen och sen då? Misären över att inte ha åstadkommit mer i sina liv.

Jag säger givetvis inte att det är så för _alla_ människor i mindre orter, men jag kan faktiskt med mitt sunda förnuft, av all insamlad information, skapa mig uppfattningen att det är oerhört vanligt.

Det är sådan stor skillnad på samhällen i städer att det gör mig mörkrädd. Jag tittar på Sthlm och ser väldigt många människor som är sådana medvetna karriärsmänniskor att de inte ens har tid att underhålla ett förhållande, inklusive mig. I Sthlm är man inriktad på att tjäna pengar för att faktiskt kunna leva skäligt i en väldigt dyr stad. För det är en dyr stad. Det räcker med att se till lägenhetsvisningen jag ska på nästa helg, en 1,5:a på Södermalm med utgångspriset 1,7 miljoner, karateharkling, liksom!

Jag säger inte att jag inte vill leva i Sthlm. Jag älskar Sthlm och jag älskar mitt liv där, trots att det är upptaget, men jag ser det snarare som en meningsfull vardag än någonting annat. Jag säger att jag är väldigt glad över att jag fick en kraft från ingenstans, tog mig i kragen och bara drog från det södra samhället av Sverige. Jag är väldigt glad över att jag har ett heltidsjobb som jag ständigt utvecklas i. Jag är väldigt glad över att jag har träningen. Jag är väldigt glad över att jag har funnit så _många_ vänner under mina nästan fyra år i Sthlm nu och jag har dessutom en ypperlig fysisk närhet. Vad mer kan jag begära? Jag begär inte så mycket mer. Ibland önskar jag bara att jag hade kunnat ge kraften jag hade, eller möjligheten till att ta sig vidare, till andra, men jag kan inte rädda hela världen. Hur mycket jag än vill.

Först och främst: jag har försökt få till styckeindelning. Om inte detta syns i publiceringen av inlägget så kan ni tillsammans med mig få svära lite.

För två veckor sedan fick jag ett ryck och skrev ett sms till min soulmate och talade om att jag skulle till Gävle den 28:e januari, minsann.

Så... Med enkel matematik så kan ni alla räkna ut att det igår var dags för avfärd, med tanke på att det faktiskt var den 28:e januari igår, dårå. Med packad rullväska och en gitarr på ryggen begav jag mig in till centralen i Sthlm och påminde mig själv konstant om varför jag hatar att resa bort. Jag menar, hur _många gånger_ måste människor antingen sucka över att jag har en stor rullväska med mig eller _gå_ in i den? Det råder noll hänsyn på t-centralen i Sthlm, den saken är säker. Jag lyckades i alla fall fiska upp lite sushi (höhö) och bege mig till rätt spår. Väl på tåget så insåg jag att jag var placerad i bistrovagnen... Öhm, hallå? Hur smart är det att placera Anki i en bistrovagn? ÖL FTW! så jag begav mig fram till kylen, fick med mig en öl och gick för att betala.

(WHUT?)

Nå, när jag väl hade hostat upp min slantar, slagit mig ner och plockat upp alla mina tillhörigheter (i form av sushi) så trodde jag i en god ro att allt var som det skulle... Int´då!

Helt plötsligt börjar en extremt trevlig kvinna prata i högtalaren och avslutar hela sitt meddelande som handlade om bistro och fan och alla hans måsten såsom att tåget var rökfritt (nähä!) med:

"OH MY GOD! AM I ON MY WAY TO NORRLAND? :o"

Kvinnan hade därmed krossat hela min föreställning om att Gävle faktiskt ligger i Gästrikland. Gissa om detta skulle komma att bli något som Anki skulle dra väldigt långt under kvällen? Jovars.

Någon timme senare, och släng på en halv sådan till, så var jag slutligen framme i Gävle. Det enda jag ser är att vi rullar in på en bro och faktiskt stannar där. Eftersom jag stod längst fram vid dörren så började övriga människor titta frågande på mig när jag bara stod där.

Jag fick omtalat för mig att Rasmus skulle möta mig i en tunnel. Eller? Helt plötsligt stod människan där på perrongen.

Det här var tunneln som det jävla skethålet skulle ha mött mig i.

Helt plötsligt när jag i godan ro vandrar på perrongen så hör jag någon skrika:

Föga vackert.

Japp då var alla våra fulande och sociala utspel på intågande, om man skriver. Det började ju såklart på en gång, Ankis spralliga jag kom ut som om det varit instängt i hundra år eller en evighet.

Plötsligt befann vi oss på en bro.

Efter det och i stort sett hela vägen hem till Rasmus så gick Anki bara och tjatade om hur långt det var kvar. Wtf! I sthlm kan man ju ta t-banan från den centrala stationen och hem, liksom. Plötsligt befann vi oss i en tunnel.

Rasmus skulle ju såklart kontra tillbaka och jävlas efter den, så när några få människor går förbi bara sekunden senare så kläcker han ur sig:

(BASTARD!)

Väl hemma hos Rasmus. Jag ska skriva ut precis det jag sa till Rasmus när jag trädde in: att jag är fett med impad av hans fina lägenhet. Jag hade faktiskt väntat mig en unken ungkarls knarkarkvart, typ. Men den här lägenheten skulle jag faktiskt vilja flytta ner till Sthlm och själv bosätta mig i. Planeringen är så grymt smart och lägenheten är så jävla fräsch och enormt charmig. Sen skulle Rasmus börja spontankramas och Anki skulle vara lika defensiv som vanligt och krypa undan.

Nåja. Droppa av Ankis saker och bege sig till söder för att häva öl, eller dricka, välj själva. På väg dit gick Anki och fifflade med sin mobil och gick uppenbarligen i vägen för stora Rasmus.

Väl på söder så ser vi ett matställe. Tanken var att vi skulle få i oss lite mat också. American Take away hette stället. Japp då var Ankis tomtar på loftet igång igen...

Trots att de hade ett 50-tal uppenbara sittplatser så kunde inte Anki hålla sig i skinnet. Hon trädde in och gick fram till kassan.

(JO, DET ÄR VÄL DET NAMN ÄR TILL FÖR, TÄNKER JAG.)

Öl hade de ju inte heller för den delen. Kort därefter hittade vi en pizzera som också serverade öl och sallad. Lyckligt lottade över detta så gick vi in för att beställa.

(ÖÖHHH.)

Nå, jag fick något annat slask.

Hmm, jag fick in en hel flaska. Ja, men tack då. Vi fick in vår mat och Anki började berätta om den mest jobbiga människan hon hade stött på helgen innan denna fredagen, som hör och häpna, till och med var kortare än henne själv, och Rasmus gnällde en hel del över hur neurotisk hon var, hur fort hon pratade och hur hon stressade upp honom genom att bara finnas. En återkommande kommentar under hela kvällen var:

Efter en stund dök också Sussie upp och inom bara fem minuter hade hon benämnt mig som sopa. Vad hände, liksom? Mjo, vi kom ganska bra överens, dårå. Rasmus hade, innan hon dök upp, varit helt övertygad om att jag och hon skulle gadda ihop oss mot henne. Ankis svar på det löd:

(WORD?)



Jag fick en fin pokal för mitt neurotiska jag.

Efter en öl eller sådär så bestämde vi oss för att dra oss länge in på söder för att få i oss mer öl. På gångvägen diskuterade vi var vi skulle hamna. Till slut pekade Sussie mot någon pub som jag inte ens kunde se men råkade nämna att det fanns Staropramen där.

S - O´gay!

Väl inne på stället så blev jag fett med imponerad ännu en gång. Jävlar i gatan, vilken mysig pub! En engelsk pub vid namn the bishop arms, jag är ganska säker på att vi äger en sådan i Sthlm också och måste verkligen kolla upp det. Jag lyckades hitta tre barstolar och ja, vad kan jag säga. I Gävle får man sittplats efter längd.



Rasmus och Sussie fick ju en varsin stol i normalstorlek så klart och ganska snabbt var skämtet om hur de såg ned på mig fött. Suck. Efter en kort stund sa dock min intution åt mig att bege mig in i det mysiga "cigarrummet" för att se mig om efter platser och det gjorde jag ju uppenbarligen mycket klokt i. Rummet var hur mysigt som helst, på följande bilder får ni en aning om hur det såg ut.

Posers, dårå!





Rasmus - Anki, tänk snopp!









Jag och Sussie började diskutera moment kring att somna med specifika karlar.
På bilden nedan demonstrerar jag momentet "klia-V-på-ryggen".





Jag har precis fått veta att Sussie fann två tjejer på toaletten som slickade varandra.



Vad fan är det på min telefon som får mig att se ut såhär?



När jag satt där och vid ett ögonblick hade lyckats tröttna på att Rasmus och Sussie tjafsade med varandra så vände jag mig mot bokhyllan jag sett bredvid och plockade ut en bok helt random. Jag slog upp en random sida och började läsa, det här:



Ja, Rasmus och Sussie trodde att jag hittade på under tiden jag liksom talade. När jag senare visade att det faktiskt var vad som stod i boken fick båda typ krupp, eller något.
En stund senare började det faktiskt bli dags för oss att dra oss hemåt och typ sova, eller något. På vägen hem började mina och Rasmus social utspel återigen. Vi började typ skrika på varandra på en extremt bred skånska.

R - Kom, nu ska du med hem slyna!
A - Jag ska fan inte inte följa med dig någonstans!

Osv... Det tog inte så långt tid innan människor vände sig om för att se vad fan som pågick.
Väl hemma hos Rasmus började vi slappa så in i helvete och Anki var i full show med att föra blogganteckningar. Efter att jag var klar med det så började jag tvätta bort smink och fan och alla hans måsten. Mina byxor åkte visst också av och helt plötsligt sprang jag runt i trosor och linne. Det är mest ünderbart med Rasmus, dårå, att jag faktiskt kan göra det. Men plötsligt hörde jag Rasmus säga:

"Helvete! Vilken snygg rumpa du har fått, Anki!"

A - Och i och med det så talade du precis om för mig att jag hade en ful rumpa förut?
R - Nej, du har alltid haft en jävla snygg rumpa, men nu är den så in i helvetes tight.
A - Okej, vi kan sluta prata om det här nu.

Det blev bara jättekonstigt för mig när _han_ började säga sådana saker.
Imorse fotades jag tydligen på 2-sitssoffan.



Jag är så liten att jag inte ens når utanför den.

Nu har det nog tagit mig två timmar att få ihop det här inlägget, skulle jag gissa.
Hemresan imorgon har jag också fått bokad och klar och nu är det väl bara dags att hänge sig åt duschen och senare, kvällen.

Anki och Rasmus i telefon:

R - Jo, imorgon tänkte jag att vi hämtar mat.
A - Ska vi hämta mat?
R - Ja, jag kommer vara helt slut efter jobbet.
A - Aja.
R - På lördag tänkte jag fixa med lite fläskfilé under tiden du dricker kaffe eller te.
A - Vad ska jag dricka? :o
R - ÖÖÖÖÖLLL!
A - Tänkte väl.
R - Vad dricker du för öl?
A - Staropramen!
R - Det är ju fan svindyrt! Var tog din budgetöl vägen?
A - Den försvann med den låga lönen.

Konversationen avbröts när Rasmus var tvungen att skratta.

R - Aja, jag tänkte iaf köpa hem ett par öl, typ ett flak!

Jaha, då var det dags igen. Dags för mig att ligga sjuk på min soffa och ha aptråkigt. Förkylning och feber är det den här gången, minsann. Jag trodde att feber tillhörde barnsbenen? Nej? Bah! Jag har verkligen inte tid att vara sjuk just nu. Men... Det är ju föga förvånande, jag har ju en Gävleresa inplanerad, så vad annars? Det kommer ju _alltid_ något mellan våra träffar... Eller? Fan heller! Jag tänker vara tillräckligt frisk för att åka på fredag!

Jag tycker inte om när exosystemet påverkar mig i minisystemet.
Där fick ni en väldigt luddig och extremt kort förklaring av systemteori, men jag är en sucker för den.

Idag ringde jag och kollade mitt bankkonto inför lönedagen imorgon. Min starka intution (som alltid) sa åt mig att något inte var som det skulle och det var ju helt korrekt (som alltid när min intution säger mig något). Jag fattades sisådär 3000:- på insättningen som ska ske imorgon! Vad i helvete? Med enkel matematik kunde jag räkna ut att det inte var mitt heltidsjobb som strulade utan att det var mitt andra jobb hos socialförvaltningen. Jag ringde upp tanten som fifflar med utbetalningarna och var smått upprörd:

Tanten - Har du skickat in redovisningen för sent? För du vet att den ska vara inne den 4:e varje månad och kommer den efter det så blir du utan betalning den här månaden och får dubbelt nästa.
Anki - Jag är väl medveten om detta varför jag också är noga med att skicka in den i tid.
Tanten - Jaha... Jo nu ser jag ju att du skrivit under den den 3:e... Jag har sju stycken redovisningar här som kommit in den 7:e, inklusive din.
Anki - Alltså är det här postens fel?
Tanten - Ja, det är ju mycket troligt.
Anki - Så jag kommer förhindras att utföra mitt arbete under februari pga att jag inte kommer att få någon omkostnadsersättning för att posten har strulat?
Tanten - Mmm... Jag får prata med din chef.

En kort stund senare kom tanten tillbaka till telefonluren...

Tanten - Såhär är det... Om vi gör en extra utbetalning så kostar det pengar för oss men vi gör ett undantag den här gången.
Anki - Det är jag tacksam för.
Tanten - Ja, jag hör ju att du är i behov av pengar.

Vad sa hon, SA HON? Vilken förolämpning att sparka på mig med! Det handlar inte alls om att jag är i behov av pengar, det handlar om att jag inte har något som helst intresse i att lägga ut mina privata pengar för allt som kommer att hittas på.

Tanten - Men du får din lön och omkostnadsersättningen först 15:e februari.... Snabbare kan jag inte ordna det.

Nej, vi lever ju i Sverige 2011, klart att du inte kan! 8-)

Gårdagens humör: Smärta i rygg och nacke, trött, noll tolerans.

Gårdagens klädsel: Svarta jeans, svart/vit-randig tröja och en svart sjal.

Gårdagens hår: Utsläppt.

Gårdagens bästa: När en elev kröp upp i min famn, oväntat.

Gårdagens sämsta: Smärtan.

Gårdagens jobbigaste: Att en helg kan sabba så mycket för mitt arbete.

Gårdagens saknad: Särskolan.

Gårdagens tack: Till Eva och Kerstin som hjälpte mig att vända en arbetssituation. Fantastiska pedagoger!

Och jag ska se dom på Sweden rock i år! :D
Här är min favoritlåt, Heresy Blasphemy:

Jag har sett till mina gamla särskoleelever ganska mycket idag. Jag mötte ett helt gäng av dom utanför matsalen. Gosgos var ju en av dom, när jag såg henne stack jag fram huvudet och sa hej. Hon flög mot mig, in i min famn och kramade mig hårt och länge och sen sa hon:

"Vilken kram!"

Någon gång runt lunchtid fick jag veta att jag skulle behövas på särskolan under eftermiddagen och jag går ju gladeligen dit. När jag väl kom dit efter en didrans massa om och men så möttes jag av Niklas som berättade att jag skulle ha ansvaret för Gosgos under de timmarna som jag skulle vara där. Det gjorde mig inte ett dugg ledsen. När jag kom in i fritidsrummet och hon fick syn på mig så flög hon upp från stolen hon satt på och hoppade fram mot mig med en röst som nådde över tusen decibel och skrek:

"Anki, jag ska vara med dig! Jag ska vara med dig! Jag ska vara med dig!"

Och gav mig en bamsekram. Varm som jag var med vinterjacka på mig inomhus så gick jag ut i hallen igen för att hänga av mig den och inom några sekunder kom Gosgos upp bakifrån och kramade om mig igen. Det var till och med så att hon väntade på mig utanför dörren när jag var på toaletten. Det var sannerligen ett mycket tillfredställande sätt att tillbringa eftermiddagen på.

Arbetsdagen slutade med att jag skjutsade hem Adde också. Det känns konstigt att inte jobba nära honom längre efter att ha gjort det i 1 ½ år. Jag saknar att ha honom där, så det var mycket trevligt att få föra ett samtal med honom också. Jag påtalade att det snart är dags för mig att bjuda honom på middag igen och han misstyckte verkligen inte. Till och med så att han ville göra slag i saken ikväll, men det kunde jag ju inte.

Jag hade ingen rolig dröm inatt. Vän efter vän till mig tog livet av sig.
Jag har ju drömt betydligt mer trevliga drömmar.

Enligt min drömbok så vet jag vad den betyder, och ja, det är ju så att jag kan få ihop det.

Jag har precis pratat med en nära vän till mig i telefon i sisådär över en timme. En nära vän som jag inte har pratat med på riktigt länge. Det var ett småroligt samtal om man säger. Jag fick bland annat veta att min vän och ytterligare en vän hade sex i samma säng som jag låg och sov i en natt för över ett år sen. Ja, alltså... Samma natt, under tiden jag sov. Wtf!

Kvällens punchline från Anki:

"OMG! That´s fucking sleep-raping!"

Varpå han mest skrattade.
Nåja, jag antar att jag kan unna mina vänner något så roligt som sex.

Jag har förälskat mig på Norah Jones på sista tiden. En av mina favoritlåtar spelas nu i bloggen.



"Wish I Could"

We met in a place I used to go,
Now I just walk by it for show,
Can't bear to go in without you know,
Wish I could,
Wish I could.

But Annie is standing in the door,
With a look on her face I can't just ignore,
She tells me that her heart is sore,
And pulls me in,
She pulls me in.

She says "love in the time of war is not fair",
"He was my man but they didn't care",
"Sent him far away from here",
"No goodbye",
"No goodbye".

I don't tell her that I once loved you too,
Or about all the things we used to do,
I kiss her hair and think of you,
Walking down ,
The road you found.

We met in a place I used to go,
Now I only walk by it slow,
Can't bear to go in without you know,
Wish I could,
Wish I could,
Wish I could,
Wish I could.

Jag har blivit utmanad... Ett tre timmar långt träningspass i veckan och minst ett Sats Corepuls-pass i veckan i TRE månader. Jag fick till mitt första Corepuls-pass ikväll... Jag tänker inte längre anse att de som står på de där brädorna ser fåniga ut. Svetten lackade och mjölksyran gick inte att skämta bort. Jag kan ana att det passet kommer att lyfta min rumpa en aning. (Buhu!(Pfft!))

Åh, helvete. Det känns fortfarande som att jag ska brinna upp av min blodcirkulation.

Inatt läste jag ut min andra bok av Mons Kallentoft.
Ni deckarnördar som fortfarande inte läst någonting av honom - bara gör det!
Känsliga personer borde dock göra en viss avvägan.
Sommardöden får 5 av 5 bananer av mig!

Känns livet så jävla mycket enklare!
Let´s face it, jag hade fan ingen bra höst. När man inte har det bra i en av de faktorer som man ägnar väldigt mycket tid åt så kan det fan genomsyra hela ens tillvaro. Jag orkade inte med människor när jag väl var hemma och jag svarade knappt i telefon eller på sms. Det är Vincent jag har träffat mest. Fysisk närhet har verkligen förmågan att lappa ihop mig. Jag tror inte att människor ens har anat hur jag hade det, vilket de i och för sig inte skulle kunna ana därför att jag inte är så jävla bra på att hävda mig själv på det viset.

Nu har jag börjat ett nytt uppdrag på mitt jobb och haft det i en vecka, ett uppdrag som utgör att jag är mer självständig i mitt arbete. Veckan som har varit har varit den enklaste på länge. Jag är mycket med mig själv och mina egna värderingar och eftersom jag uppskattar mitt eget sällskap och trivs så jävla bra med mig själv så är det helt ultimat för mig. Jag är helt plötsligt villig att ta mig upp från soffan för att träffa människor liksom.

För första gången på månader när min mamma ringde mig igår och inledde samtalet med att fråga hur jag mådde så kunde jag svara:

"Jag mår skitbra!"

När en vän till mig skickade ett sms idag och frågade hur jag mår så kunde jag gladeligen svara:

"Jag mår jättebra!"

Och det känns verkligen bra att säga det också!

Igår fick jag två sms från två olika människor som slog som pisksnärtar. Det senaste året har jag blivit mer och mer av en ensamvarg. Jag agerar sköldpadda och kommer bara ut ur mitt skal när det behagar mig.
Eller som Andreas sa en gång:

"Du är som en katt. Du ligger där på din soffa och så kommer det en fluga, men den är ju bara rolig i två minuter, sen lägger du dig på din soffa igen. Du kommer ut och blir klappad när det behagar dig."

Då skrattade jag mest åt hans liknelse, det gör jag inte längre. Som sagt, jag vet inte vad som hände.
Igår messade jag med min själsfrände Rasmus. Jag lovade honom någonting och efter en stund kom det ett sms från honom där det stod:

"Btw, du är inte full nu va? Hög på morfin eller under några andra toxiska influenser? Kram"

Det fick mig verkligen att känna mig som ett svin till vän. Jag har lovat Rasmus alldeles för mycket den senaste tiden som jag inte har hållt. Enda sättet och bevisa motsatsen är att hålla det jag har lovat nu, så jag kör på det.
Det värsta sms:et av de alla kom igår från kvinnan som figurerat som min modergestalt de senaste åren, där det stod:

"Anki från sommaren 2009 är inte framme längre, när du jobbade här nere. Efter Arvika och *censur* så började du sluta dig. Sedan har det bara blivit värre *censur*. Det gör mig ledsen."

Gissa om det högg i mig? Men det är sant. Jag har verkligen gjort en radikal förändring sedan 2009 och jag saknar verkligen den jag var då, men att vara en ensamvarg minimerar risken för att sådana saker som inträffade under 2009 inträffar igen (se, jag analyserar till och med mig själv). Jag har blivit mer främlingsfientlig, (nej, vi pratar inte om invandrare, slå upp ordet och se vad det egentligen innebär), inte på så vis att jag känner hat mot nya människor, det skulle verkligen vara att hårddra det, men jag tycker det är skitjobbigt när det t.ex. kommer människor jag inte känner till en fest som någon av mina vänner har. Förut hade jag inga som helst problem med sådana moment.

Jag vet inte vad som hände.
Eller jo, jag vet precis vad som hände och händer.
Och jag vet vad jag kan göra åt det.

Första steget är insikt, när man har den så kan man börja arbetet mot förändring.

Dagens horoskop i Metro lyder:

"Något har förorsakat en förändring i en av dina nära relationer, vilket tycks ha gjort dig lite osäker."

Ironin är slående.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vidare kan jag säga att jag har gjort ett helt grymt jobb första veckan i mitt nya uppdrag. Jag har lyckats med saker som andra inte har lyckats med. Jag kan bli lite trött på människor som inte kan erkänna när andra gör ett bra jobb utan istället säger något i stil med:

"Ja, men vänta du bara... Bakslaget kommer!"

Gå och skaffa er lite fucking självkänsla och sluta känna er så hotade, liksom!
Det är lite klantigt av människor att tro att de kan säga vad som helst eller bete sig hur som helst gentemot en person som har en stor kunskap om människor efter att ha analyserat dom i åratal och läst hur mycket böcker som helst om människors funktion.

Och det har verkligen den här kvällen.
Efter 4 år behagade en Blekingemänniska droppa förbi Sthlm och faktiskt passa på att träffa mig. Jag och Candar återsågs idag efter sisådär 7 år. (Ja, Candar är ett ökänt smeknamn på människan.)
Han är på besök hos sin kära bror i Sthlm för lite andra ärenden till andra städer också och passade då på att återse mig. Det såg verkligen mörkt ut för en återträff där ett tag men tack vare att mitt tisdagsjobb än en gång (gud förbannat) blev inställt så kunde jag stuva om planerna lite och gå ut och äta med Candar. Det blev fantastiskt god mat, öl och en didrans massa skratt.

Vi pratade i 3 timmar om allt och inget. Jag menar verkligen allt och inget. Alltifrån ungdomsåren då vi festade som mest, till popcorn, knäckebröd, ostbågar och allt annat som kan samlas i tjejers bröstklyftor (om man då har en tät klyfta). Den diskussionen slutade med en spermiesats som eventuellt kunde resultera i en härlig ostsås. Behöver jag ens nämna att jag och han framkallar en rejält _sjuk_ humor tillsammans?

Kvällens punchline var nog:

"Det är sju år sedan vi sågs och då var vi så fulla att vi inte ens minns det."

Natten var hemsk med en massa jobbiga drömmar. Dock inte om hur jag slaktar en massa japaner.

Nu kan jag skriva ut om det...
Och anledningen till att jag inte har gjort det tidigare är för att personer som arbetat nära mig har haft semester och inte fått veta förren idag att jag har bytt uppdrag helt och hållet på min arbetsplats, det kändes inte så respektfullt av mig om de skulle behöva läsa det i min blogg. Så efter 1½ år klev jag av mitt uppdrag som fritidspedagog och klev på ett nytt uppdrag som kaospilot. Jag kan tyvärr inte skriva så mycket om uppdraget pga att det är mycket sekretess kring det. Glad är jag i alla fall och människor är glada för att jag kommit till på positionen och alla har hälsat mig varmt välkommen.

Trevligt var det också att alla lärare och många andra i skolans personalstyrka var tillbaka efter julledigt idag. Jag träffade en av mina personliga favoriter Henrik utanför matsalen och utbrast:

"Åh! Vad roligt att se dig!"

Och skuttade fram och kramade om honom. Douglas som kom i sällskap med Henrik sa:

"Ja, jätteroligt....."

Så jag bjöd honom också på en kram och sen var allt bra. Det är ju så ruggit trevligt med kramar.
Vi har haft planering hela dagen idag och imorgon börjar allvaret.
Idag insåg jag också hur _stor_ huvudbyggnaden på skolan egentligen är när jag har sprungit fram och tillbaka och upp och ner för trapporn för att leta efter och synka med människor. Puh!

Efter jobbet åkte jag till Hornstull för att boxas lite, välbehövligt. Efter det fick jag stressa tillbaka till Farsta för att träna med min PT och efter 50 minuter med honom så funkade inte mitt psyke alls! Kroppen kopplade inte ens hur jag skulle göra en crunch och jag kunde inte göra annat än att skratta. Det slutade med att Magnus konstaterade att vi inte skulle komma mycket längre ikväll och avslutade passet.

Är det idag!
Det innebär en del.
Jag kan fortfarande inte skriva fritt om det dock.
Om några timmar kan jag, mest troligt ikväll dårå.
(Efter att jag fått åka över halva stan (till Hornstull) för att boxas. Ja, jag är bitter över det.)

Jag älskar sociala utspel! Men man kan inte göra det med alla, det är en viss känsla som ligger i det. Det är en av de stora bitarna med Rasmus som jag saknar jättemycket, och de jag faktiskt kan göra det med har jag mindre tid att träffa nu än vad jag hade förut.

Anyways. Jag är jätteglad att jag funnit Lia och jag inser nog mer och mer varför vi har funnit varandra. Den fina ärligheten som finns i mig får mig nu att skriva att Lia var en tjej som jag i början av min arbetstid på Skarpnäcks skola mest hejade på och sen inte brydde mig nämnvärt om. Jag lyckades aldrig knyta an till henne på något plan. Sen försvann hon på annat jobb ett tag och när hon kom tillbaka försökte jag bjuda till lite mer (märk väl, lite) och började fråga hur hon mådde när jag ändå sa hej. Men det var fortfarande bara stelt och plast. När hösten började nalkas så förflyttades en personal från särskolan och då kom Lia in och vickade, det var då vi började prata mer och mer och vi insåg att vi faktiskt hade mer gemensamt (eller inte alls egentligen), utan att vi tänker på samma sätt. Hon förstår precis hur jag tänker kring saker och dömer mig inte och talar inte om för mig vad jag borde tänka och göra, utan hon förstår precis. Igår insåg jag också att vi får sociala utspel tillsammans. Damn!

Igår var jag och Lia på bio på Heron city och det var Svinalängorna som vankades på duken. Först tog vi en matbit (eller några) innehållande klibbigt ris och en massa kall fisk - SUSHI! Vi var dock väldigt besvikna över att wasabin var så utspedd. Jag la hela högen i min soya och plågades inte ett skit. Pfft, en piss i havet! Sen gick vi och såg Svinalängorna som vi blev besvikna på. Slutet var bara jättekonstigt och vi satt naivt kvar hela eftertexten ut och väntade på fortsättningen. Men det kom ju ingen, såklart. På väg ut från salongen kunde vi konstatera att någon inte hade varit speciellt förtjust i sina popcorn.





Och sen gnällde vi lite mer över hur filmen slutade.

Anki - Vad vore livet om man inte blev besviken någon gång?
Lia - Ett bättre liv?

(Ja.... jo...)

På väg ut från Heron city såg vi vårt offer.



En jättestor julgran som fick oss att fundera på om vi kunde ta oss in i den på något vis. Det kunde vi.

Ah! A christmastree!!! :D



Bilden som får mig att spruta dryck ur näsan varje gång jag ser den.



Nu är det dags att styra lite inför dagens äventyr.

Ja, då var det tydligen jag som stod på tur efter Joakim i fighten om att få brännskador.
Igår gixck jag för ovanlighetens skull och tränade på en fredag. Och det må jag säga, det var väl både första och sista gången jag gjorde det. Jag tränade lite rumpa i gymmet och sen var det dags för att löpa på rullbandet. För det första har SATS alla klämmor vid rullbanden gått sönder på ett eller annat vis, så det är inte så att man kan använda den livlinan att klämma fast sitt linne. (Om linnet sitter fast i dessa klämmer och någonting händer, låt säga att du halkar efter och det börjar dra i linan, så stoppas rullbandet direkt.)

Anyways, jag stod och löpte i godan ro när löpbandet fick för sig att haka upp sig för en sekund och sen komma igång igen. Skadan var ju dock redan skedd. Det gjorde att jag föll och sista sekunden fick jag tag i handtagen vilket gjorde att resten av kroppen hängde efter och släpade mot rullbandet som fortfarande gick. Jag kan bara tacka gudarna för att en kvinna stod på löpbandet brevid och kunde trycka på mitt nödstopp. Eftersom min kropp släpades bakåt så nådde jag aldrig upp till nödstoppet.

Nu dras jag med sex brännskador. Jag tackar gudarna för min snabba reaktionsförmåga, hade jag inte fått tag i handtagen så hade hakan kunnat få ta smällen och jag hade haft käk, tand och nackskador. Typ. I jämförelse med det så kan jag stå ut med brännskador.

Föga vackert.

En hel del människor som arbetar under ett kollektiv-avtal som säger att de är lediga på röda dagar, är det också. Anki? Hon tar igen jobb! Jag behövde få till fyra timmar med min ungdom under den här veckan eftersom jag mer eller mindre var tvungen att avboka det i tisdags då jag inte riktigt var människa till att utföra det arbetet. Vi var i alla fall på bio och såg The tourist idag. Den är typ lite cool, snygg och smårolig. Jag rekommenderar den verkligen. Kom igen nu, trotsa kritikerna som säger att den saknar det glamorösa.

Imorgon är det sista jullovsdagen på jobbet och på måndag börjar allvaret. Eller ja, nästa vecka kickar vi igång med en planeringsdag för hela arbetsplatsen och på tisdag börjar vårterminen. Mina arbetskamrater ska sitta och utvärdera till vilken grad eleverna uppfyllt de mätbara målen vi skrev in i arbetsplanen i augusti 2010. (Ih, vad konstigt det är att det är 2011.) Och ja... Jag vet vad jag ska göra på måndag, om man säger. Jag kommer ha fullt upp med en brinnande häck, ungefär.

Det finns ordentliga irritationsobjekt. Ett sådant är när man vill skriva ut, berätta och vara jävligt nöjd över saker och ting, men inte kan göra det. Åtminstone inte än. Jag har större respekt än så för människor. Men snart kan jag skriva, skriva och skriva ut vad det är jag luddrar om.

Idag sattes dessa saker och ting så smått i rullning, och ja... Vad kan jag säga? Jag blev varse om att jag förmodligen kommer behöva se Star Wars inom kort.

Klarvaken. Uppe med tuppen. Kan inte sova. Har inte sovit bra på hela natten.
Vad fan.

Människor finns verkligen där för mig just nu, känner jag. En del vet inte ens varför jag behöver deras hjälp men de hjälper mig ändå. Rasmus och Vincent vet varför och finns där. Min ungdoms mamma har inte en aning om något men hjälpte mig idag på så vis att jag inte arbetar med hennes dotter imorgon kväll. Pablo har inte heller en aning om något egentligen och hade tänkt ta ledigt både tisdag och onsdag, och arbetar inte ens i min verksamhet men tar min öppning på onsdag morgon, och stannar på plats tills jag kommer med orden "för dig gör jag det".

Jag känner en frustration över saknaden av ord till att uttrycka min tacksamhet till dessa människor. Kanske är det för att jag inte är van vid att människor finns där - och det är för att jag totalt suger på att faktiskt be om hjälp när jag behöver det. Även om jag inte riktigt räcker till för att visa min tacksamhet just nu så kommer jag att göra det.
(Det är faktiskt ganska skrattretande att jag inte i något läge bara kan ta människors stöd utan att tänka på hur jag kan visa min tacksamhet till dom.) Jag ska alltid vara så jävla självständig och inte stå i skuld till någon.

Vi är ett och har varit det de senaste 7 åren.
Än en gång har den visat vad den går för.

Än en gång ska jag försöka få ner fantastisk kväll i skrift utan att egentligen veta hur jag ska lyckas med det.
Men glajjorna är på, so here goes...

Jag och Andreas tog vårt pick och pack... Nej, men seriöst... Andreas hade en ryggsäck och jag två påsar som vi tog med oss och drog till Abrahamsberg för middag och nyårsfest/inflyttningsfest. Väl framme, efter att Andreas tvingat mig till frysa tårna av mig, så kom vi in i en av de finaste lägenheterna jag beskådat på bra länge. Jag är totalt avundsjuk, svar ja. Efter en kort stund dök också Alica och Klint in och vi kunde slå oss ner vid matbordet. Hummer! Vi fick fucking hummer till förrätt med skagenröra och allt. Sen dök det in en skaldjurspaj och sist men inte minst fick vi en thailändsk dessert. Vilken top notch middag! Mattias är grym på att laga mat, det må jag säga.
Efter middagen skulle det spelas Uno och det skulle spelas om fribiljetter tilll Gröna lund. Det skulle spelas tre omgånger vilket det givetvis inte gjordes eftersom Anki, Andreas och Mattias skulle dra ut på första omgången i all oändlighet. Förbannade evighetsspel. Det spelades två omgånger och Klint vann båda två. Inte för att jag är ledsen, det sägs ju att man ska ha tur i kärlek om man inte har det i spel. Vad var det för en dåre som uttalade det egentligen?

Vid 21-tiden började människor trilla in till festen som skulle äga rum och det må jag säga, vilka enkla och enormt trevliga människor hela bunten var, och jag blev hela tiden terroriserad av Joakim och hans repliker såsom:

"Ta den i munnen bara!"

Eller....

"Ta ett sugrör Anki så får du suga på någonting ikväll!"

Och kommentarerna fick mig att skratta högt mest hela tiden. Till slut ursäktade han sig med att han fått det från sin far. Jag har sagt det hundra tusen gånger och jag säger det igen, det finns inga mer sköna människor än bögar och jag har alltid haft en förkärlek till dom.

Rätt var det var så började Mattias tejpa upp lappar och och hängde upp plastsäckar som det stod "Glas. Spyor." och "Papper. Plast." på, Anki tyckte ju såklart att det var småroligt och halvt pedagogiskt av honom och kände att hon var tvungen att fotografera det hela. Just som hon står där med kameran och ska ta bilden hör hon en stor duns och beskådar en enda stor ånga i köket, Joakim hade tappat en gryta med kokande vatten över sina fötter. Aj! Det tog en minut innan huden började lossna på fötterna och ett tag trodde Anki att hon skulle få spendera timmar på ett sjukhus. Ja, ni läste rätt, jag hade offrat min nyårsafton för en vän. Ingen ska behöva spendera tid på ett sjukhus ensam på det viset. Alla skulle ju såklart ha åsikter om vad som var bäst för Joakim och till slut så kletade de på tandkräm på fötterna och Joakim kom ut till gemenskapen igen. Till slut kunde han till och med gå och in på småtimmarna kändes det tydligen bättre för honom.

Vid tolvslaget gick jag ut för att titta på raketer utan att faktiskt se några raketer. Vad fan hände liksom? Ett gott nytt år utropades och en klunk skumpa intogs och sen sprang jag in igen. Helt rastlös, eller något. Och det var väl skumpan som så välkänt har förmågan att slå om som faktiskt gjorde det också, jävlar i gatan, jag var knökfull ett tag och ingenting stod stilla, om man säger.

Jag var hemma vid 05 imorse och jag antar att det talar för vilken trevlig kväll jag hade. Utanför mitt hus mötte jag några killar som önskade mig gott nytt år och när jag hade passerat dom så ropade den ena efter mig:

"Wow! Snygga ben, hörru! Får jag följa med?"

Om jag hade vänt om och gett honom en höger för det så hade han förtjänat det. Huvudvärken vid det laget var inte att skämta bort heller, jag kunde knappt gå utan att det skar i hela mitt huvud. Idag mår jag betydligt bättre än vad jag trodde att jag skulle göra och jag antar att jag lagt ribban för 2011 då.